Kreativitet. Ett väl använt och lite luddigt begrepp. Vi är alla kreativa, på olika sätt. Fulla av idéer. Alla behöver i olika utsträckning tänka nytt. Tänka stort. Tänka fritt. Oavsett yrkesgrupp. I morgon drar jag okristligt tidigt till Stockholm och Berghs för att bli strået vassare på det här med kreativitet. På att leda idéprocesser och ge näring åt min egen och åt andras kreativa förmåga att se och lösa problem av olika slag på ett finurligt och effektivt sätt. Såna slag som jag möter varje dag. Gå från noll till hundra och hålla hela vägen. Riktigt kul ska det bli. Och för varje gång jag är i stan blir jag en gnutta mer förälskad i hela rasket.

Wikipedia word: Kreativitet är en kognitiv egenskap och praktisk förmåga, att frambringa nya skapelser, vare sig produkten är av konstnärlig, politisk, akademisk eller teknisk art, eller hör till affärslivet. I kreativitet ingår att frambringa nya idéer, vara originell, lösa problem, genomföra idéerna och att bearbeta dem. Kreativitet som fenomen och egenskap studeras inom skilda fält, med olika utgångspunkter. Fantasi är till skillnad från kreativitet uteslutande en kognitiv process; kreativiteten leder till ett resultat eller en produkt.

Dra mej baklänges. Det här är riktigt riktigt bra. En Selbyfilm för ZARA. Jag vill ha kommit på idén OCH ha tjejens hår. Johanna tipsar, tack för detta.

What a tuesday.

Kreativa möten, dubbla koffeinkickar och en padda under skosulan. Nu off till springmaskarnas, höstblåsornas och smällkaramellernas förlovade land för pyssel och glögg.

Herre min skapare. Den där Berit visade sej vara ett riktigt yrväder. En vildkatt. Som jag när jag likt en lejoninna vakar över ägor, lösa tegelpannor och mörkrädda barn. Klorna utåt och blottade tänder. Hjärtat som vanligt på vid gavel. Tar emot orkanen långt in i kroppen, mitt i prick. Känner tvärdraget, hör ljudet av klaffar som klapprar och slår. Rytmlöst och förvirrat. Trevande i sin letan efter lä. Det stormar, innanför och utanpå. Sådär som jag tror att livet självt helst vill att det ska vara. Varm och kalla vindar. För att vi ska fatta att det är ett jäkla äventyr att få vara här. Med det inte sagt att det är enkelt.

Tänker på alla som inte har det som jag: tak över huvudet, ömma famnar och en varm säng. Det är orättvist.

Spenderar halva veckan i Stockholm, kursandes. Resterande tid ska det plåtas, dagisjulpysslas, inför-2012-mötas, bokslutas, mejlutskickas, afterworkas, kontorbytas och tidningsplaneras. Allt i ett fortsatt behagligt och hanterbart tempo. För jodå, övning ger färdighet.

Happy f.

Ostbrickar mej igenom Idol och sonens neverending eufori över möjligheten att en dag få framföra Galenskaparnas Kalle Kotte i tv-rutan medan luggad doter iklär sig ostslips och ojämn mustasch av brie. I glasen en oanad coctail av bajs, kiss, prutt och ögon. Familjefest!

Med en månad kvar till jul är det svårt att inte dras med. I hysterin. Jakten. Stressen. Hetsen. Att göra. Att hinna. Att köpa. Man kanske kan tro att jag gillar den biten, med tanke på mitt yrke, men det jag diggar allra hårdast med mitt jobb är analysen. Allt annat - konsumtionen, genomförandet, kränget - följer liksom med på köpet.

Hur som. Julen blir annorlunda för mej i år. Exakt på vilket sätt vet jag inte riktigt, och jag lägger för tillfället inte särskilt stor möda på att ta reda på det heller. Hade det inte varit för kidsens förväntningar hade jag mer än gärna struntat i legoadventskalendrar, griljerade skinkor och övermånga julklappar och istället lagt slantarna på en lång resa till solen. Packa bikini och flipflops i en icapåse och dra mot ekvatorn. Till ljuset och värmen, åh jag saknar det redan!

Så jag klurar just nu mest på om jag kan göra så, om barnen skulle uppskatta den tillvaron lika mycket som jag. Och om det är okej att låta mor- och farföräldrar fira jul utan sina minsta kamrater. Jag har riktigt inte bestämt mej. Än. Men jag känner hur den kryper allt närmre, stressen.

Idag doppar vi kulorna våra i guld, Jonny och jag.
Det ni. Vad det blir av detta experiment ser man aningen senare i år.

Måtte fenomenet nyponsoppa med biskvier aldrig någonsin gå ur tiden. Mitt ankare till barndomen. Så många fina minnen det ger mej från svunna tider. Precis som min parfym verkar göra. Bortglömd herrparfym från längstinibadrumsskåpet. Få gånger har folk (=kvinnor) kommenterat min doft som nu. Man tager vad man haver och hejj så bra det går.

Största möjliga tysssstnad.

En kär vän tipsade om ett ställe dit man åker för att hålla käften. Istället för att låta munnen gå så mediterar, promenerar och reflekterar man. Över livet. Ingenstans får man vara ifred och ett med sina tankar som där, säjs det. Inte undra på. Jag skulle förmodligen bli knäpp på kuppen. Knäppare. Ändå blir jag sugen på att prova, vilken utmaning! Tycker tävlingsmänniskan i mej, men också den lilla blonda tösen med svårt överbett som inte riktigt orkar med. Som vill koppla från, koppla bort och koppla av. Dom flesta klarar tydligen nån dag eller två i total stumhet, medan den erfarne - eller mest hängivne - fixar tio. Kostar gör det knappt heller, förutom ens tid. När du inte pallar mer betalar du i någon slags kollekt vad du tycker att upplevelsen är värd, checkar ut och bryter tystnaden. Jag kan tänka mej att det kan bli en slant i den däringa bössan. Åtminstone om man lyckas få med sej själen på resan.

Räknas betalning i Happy Meal som svartjobb? I så fall - förlåt staten. Det var väldigt svårt att låta bli. Damen som envisas med att själv karva i kalufsen gör ett enastående jobb åt mor sin.

Det tog mig nästan precis ett helt hysteriskt år att uppskatta tillvaron som egen företagare. Nu kan jag njuta av det. Låta naglarna vara trots att agendan inte är fullklottrad. Må bra utan konstruerade hittepåjobb, utan att alltid presentera, även om det ständigt finns grejer att ta tag i. Men det brinner inte. Och viktigare än att kväva elden är att hålla lågan av kreativitet och lust vid liv. Den behöver syre. För det är den som är verktyget i mitt jobb. Den som är jag.

Just nu koncentrerar jag mig på att göra hem av mitt hem. Jobb av mitt jobb. Det har dröjt på tok för länge. Försöker reda ut. Hantera. Och tro att röran snart är ett minne blott.

Stänger just igen Från vaggan till deadline efter att ha sträckläst den i ett svep, från början till slut. Jag blev oväntat drabbad av en bok som hafsades med i all hast för att insupa nån slags kultur på hemresan från huvudstan. Med Robert Gustafsson på omslaget förväntade jag mej nånting annat än jag faktiskt fick. Något mycket sämre. Ytligare. Mer självklart. För den här boken är brutalt ärlig och på sina ställen brunnsdjup. Rolig och dyster på samma gång. Verklig. Jag skulle vilja knycka ett gäng formuleringar till det själsliga kapitlet om min egen tillvaro. Flera gånger har jag mitt i texten lagt ett finger mellan bladen för att slänga mina naiva ögon på omslaget. Jo visst fan är det Robert Gustafssons ord jag läser. DEN Robert Gustafsson. Ibland tror man att man känner nån. Ens uppfattning är så stark och övertygande. Men jag älskar att bli överraskad. Att se andra sidor och kvaliteter, särskilt goda. Att få komma in under tjocka skal och bakom hårda pannben. Hos nära och mer främmande. Det tål att tänkas på, var eviga dag.

Egentidar mej till Stockholm över dagen. Möte, kompislunch och snabbshopping coming up.
Happy happy friday.

Jag gillar godis. Kan även trycka i mej gräddfil och efterrätter. Tar nån cigg lite på lyran. Men störst av mina laster är behovet av snabba resultat. Det måste hända nåt. Därför är golvmålning helt min grej. Pilligt värre men vilken stor skillnad - på en gång! Det närmar sej inflytt, minsann. Dagens ros till pappa.

I dagarna trillar årets sista nummer av Kungsmässan Magasinet ner i brevlådorna. Hör du inte till de dryga hundratusen som har den stora lyckan att få Magasinet hem till dej så kan du klicka dig igenom det här eller också grabba ett ex när du besöker köpcentrat för årets behagligaste julshopping. Trevlig läsning!

Trygghetsknarkartorsdag.

Under det senaste året har jag - medvetet och omedvetet - vänt upp och ner på precis allt som jag tidigare kallat min trygghet. Eller trott var det. Jag har kastat mej rakt ut på en massa olika sätt, varit tvungen att lita till att vingarna bär. Testat mina gränser. Det har varit nyttigt och jag känner mej en miljard erfarenheter rikare. Men alla flygturer, att ständigt ta ny sats, stjäl också energi. Och fotfäste. Så idag letar jag efter den igen, tryggheten. Famlar. Behöver den. Hoppas innerligt hitta en lina av harmoni och trygghetsknarka mig igenom precis hela dagen. I morgon måste abstinensen vara över. Då hoppar jag igen. Wiiie.

Färdigroddad efter gårdagens plåtning med Patrik Johäll bakom kameran och Henrik på Stendahls bakom ratten. Ordagrant. Tack herrar för en rolig, svår och bra dag. Resultatet ser vi på webben till våren.

På plats i Borås för att förbereda inför en lång och intensiv morgondag med tre miljöer som ska byggas och förevigas. Jag får god hjälp av min partner in crime, Evalotta. Hon är min klippa, på fler än ett sätt. Hänga lampor och hänga läpp - japp, hon är en fena på många saker. Gillar. Mycket.

En klok kvinna berättade för mej för ett tag sedan att det är nyktert att se feedback som en gåva. Många av oss är rätt usla både på att ta och ge kritik - ris som ros. Om man bestämmer sej för att se feedbacken som en liten omsorgsfullt inslagen present istället för något obekvämt och läskigt, så blir den både lättare och roligare att såväl leverera som ta emot. Att ge feedback signalerar engagemang. Att våga be om den likaså. Och att ta den till sej är att ta ansvar. Alltsammans är utvecklande big time. Jag fick sjukt oväntad, grymt obekväm och vanisinnigt välbehövlig feedback av min familj i helgen. Tack snälla för att ni lät mej veta. Ja, tack som fan för presenten.

Under veckan som kommer ska jag feedbacka mej genom Borås, Göteborg och Stockholm. God pre-jul, liksom.

Tänkte äta tårta på Kungsgatan men blev både mätt och mer än väl belåten av att bara se på skapelsen. Uh. Pinnade istället hemåt i mina för dagen på tok för kalla strumpbyxor för att sammanställa en av mina hittills mest varierade rekvisitalistor, innehållandes allt från kajak till klacksko. Nästa vecka måste allt klaffa, svettigt värre.

Pensionärshelg i sikte.

Tanke.

Här går och jämrar mej över att mina axlar ser lite väl breda ut i stickat och att A har skidbackat osten. Medan folk fajtas med riktiga saker. Vinner och lever. Förlorar och dör. Blir än en gång påmind om att livet är just precis här. Idag. Nu. Pretto? Möjligt, men så låt gå för det. Alla tankar åt ert håll.

Far och flänger. Raggar prylar. Lunchar på jättemånga korvar på Ikea. Skissar på och preppar för tre miljöer inför plåtning nästa vecka. Hämtar och delar inspiration på Pinterest. En nytt begär i mitt liv, jämte en rad andra. Känns rätt harmlöst ändå. Och faktiskt sjukt smart. Det går uppenbarligen att lära mitt-i-livet-gamla göra-saker-för-hand-hundar att sitta ner. Slickar i mej otaliga mängder honungste. Det är inte läge för fluss nu, verkligen inte.

H.E.J.

Tänk att tre små påhitt i rad kan betyda så mycket. Tack!

Djungelns lag. Den är vi alla lite bekanta med. Att äta eller att äts, endast dom starkaste överlever. Lagen gäller i allra högsta grad i min hjärna. Mina tankar. På dagarna är jag så full av bös att dom stackars genidragen (well..!) egentligen bara har natten på sej att lömskt smyga sej fram, förbi och över dyngan som slumrar sött. Precis som så många andra ser jag till att alltid skriva ner dom, överlevarna. Vaknar med ett ryck, blippar och somnar om. Ibland blir dom till långa romaner. Ibland bara i form av några ord; en skön formulering, ett färgval, en stark idé, ett måste-göra, ett ord eller bara något viktigt att säja nån. Tid till eftertanke. Jag skriver i mobilens anteckningsblock. Sida ut och sida in. Det första jag gör när jag vaknar är att plocka hem tankarna, förvalta dom, för att därefter återigen överhetta kraniet och allt där under.

Därför undrar jag vad som hände i natt. Om jag börjat knappa in saker i sömnen. Om böset segrat. Det vore alldeles förödande för mej själv. När ska jag i så fall nu hitta tid och tillfälle att var smart?

Saxat ur mobilen: Barkislimpano ch Jacob felländer.
Det susar i säven.

Höstdepp.

Totalt mörker. Rutskrap. Halsdukstovigt nackhår. Skav i halsen och bit i kinderna. Oluftade element. Julclementiner. Mental översvämning. Löss och magsjuka. Icke-sällskap. Overallande, inomhusande och nariga läppar. Elräkningsruinerad. Glasögonigenimmad. Ljusblå hudton och en borttappad satans vante.

Och det här är bara början. Suck.

Reklam går ut på att göra nytt. Vara först. Klipskast. Knocka. Skapa snack, få ögonen på sej. Ta ny mark. Det läggs stora pengar på stora produktioner och det är förödande om viss information läcker ut. Som bildmanér. Idéer. Skisser. Det är därför en del hemlighetsmakeri kring vissa av mina jobb, de flesta faktiskt. Just några såna grejer ligger framför mej och av den anledningen är det aningen tunt med backstagebilder för tillfället. Jag får helt enkelt inget visa eller berätta och resultatet låter vänta på sej tills nästa år. Kul oavsett - för mej. Trist för dig som följer och vill förstå vad jag egentligen sysslar med bakom skärmen. Avslöja kan jag göra att jag för tillfället befinner mej hos eminente Herr Johäll i Borås för spån. Med Chelsea Red på naglarna. Because I'm so worth it.

Det är mycket som är in progress just nu. Jag flyttar tillexempel inom kort till mitt alldeles egna högkvarter. I helgen har varenda skruvskalle spacklats över och gipsväggarna börjat få färg. Lite avlopp och kök på det och Guts. är i rörelse.

Aha.

När jag kryper ner jämte varmt sovande älskat barn som luktar godis ur munnen vet jag att jag klarar mej genom vad som helst. Sno allt jag äger. Krossa mina drömmar, ta bilen och slit hjärtat mitt ur kroppen. Men knyck för guds skull aldrig denna stund ifrån mej. Den är allt.

Jag kan inte minnas att jag nångång drömt om att gifta mej. Har heller aldrig haft några prinsessdrömmar, så vitt jag vet. Jag hade fullt upp med att samla fotbollskort och köra knallert. Det där med att vara i totalt centrum just där och då, med allas ögon och fokus och... uh, det verkar mest obehagligt, just på det viset. Men jag tror störtmycket på kärleken, såklart. Fast för mej gör den sej som bäst och växer som starkast när den får vara fri. Utan tyglar eller normer eller löften på papper. Och i många olika skepnader, glad och äkta, direkt sprungen ur hjärtat och tårna. Lyckligt blir det nog för dom där det enda inte utesluter det andra, skulle jag gissa. Och det är väl just då, först då, den är som mest på riktigt.

Men det är klart härligt att gå på bröllop. Jag har varit tärna en gång, höggravid och sprickfärdig. Det var mej en upplevelse. När jag i detta nu sitter och jobbar fram stillebenidéer för en decemberplåtning, som egentligen inte har ett skvatt med gifermål att göra, inser jag att det finns imponerande många idéer att att hämta hos uppfinningsrika brudar. För en sån jäkla tid det läggs på inbjudningar, kuvert, bordsdekorationer och tårtor på höjd. För att inte tala om alla dessa frisyrer, skor och klänningar det finns att välja på. Redan där tar det stopp för mej. Att välja är inte min starkaste sida. Men. Jag ska ovilligt erkänna att en och annan kreation numer ligger i min privata mapp.

Ps. Ni som jag känner som snart ska gifta er: jag vill förstås hemskt gärna komma. För att jag tror på er. Och jag vill gärna veta exakt datum - snart - så att jag vet om jag ska slå till på kjolen jag går och trånar så efter. För man får väl ha rött på bröllop va?

Efter att ha släckt en rejäl brasa på morgonkvisten och gjort helgpackning åt kids som ska åt två olika håll, sitter jag nu - mycket produktivt - blickstilla i väntan på leveransen av årets sista trettiotvåsidiga provtryck. Jag har just skickat iväg rekvisitabilen som denna fredag kommer att rulla sisådär 40 mil för att äntligen plocka hem alla prylar jag raggat tag i för kommande produktioner. Till kvällen blir det firmafest (åjo) med inledning på Puta Madre som Jennie har gjort ett alldeles strålande jobb med. Sanslöst delikat start på helgen.

Idag har jag riskerat livet för en fransk frukost. Lärt mej dricka kaffe med läppstift och bytt ett antikt hålslag och en korsett mot hårvårdsprodukter för proffsen. Konkurrerat med mej själv samt tagit beslut om elementskyddens antal hål. Kvar återstår att se lortiga män i flanellskjortor vända upp och ner på varandra i ett lätt pornografiskt sken på Storan. Livet i en liten rosa torsdagsask.

Timothy Ferriss är min nya husgud. Han pratar en massa om hur man jagar bort tidstjuvar ur sitt liv för att kunna begränsa sin arbetsvecka till, tja, 4 timmars tokproduktiv arbetstid. Möten tillexempel, är en sån där grej som vi lägger en massa onödiga timmar på. Oviktiga möten. Men skitbra möten är en annan femma. Gissar jag. Idag har jag bara haft skitbra möten. Roliga. Det gör mig så satans glad att träffa kompetenta människor som ger sej hän åt sin dröm och som på kuppen är förbannat bra på det. Framgångsrika i att leva som dom lär. Ni är tveklöst bästa inspirationskällan.

En annan källa till inspiration är Mölndals Muséum med sin finfina samling gamla prylar att fantisera kring. Härifrån jobbade jag idag, mötades, och varje gång jag går längs med den dånande forsen för att ta mej hit blir jag lika hänförd. Så mäktigt. Jag har badat i den en gång, när A tappade ner sin svindyra, nya sandal från utkiksbron. Den är knappast som medelhavet, men minst lika vacker. På muséet pågår just nu Total Cirkus - en utställning om konsten att vara människa. Myckebra.

Hur jag kan ha missat detta? En alldeles underbar idé som väckt en fantastisk och efterlängtad debatt med strålande texter på ämnet sex. Om att pressa. Vilja. Anta. Förvänta sej. Plötsligt får jag lust att gå tillbaka i tiden för att säja ett och annat. Aa, jag vill prata om det, helt enkelt. Faktiskt mycket mycket hellre än att skriva körjournal.

Hemtex är bra på enkla förändringar. Inspireras av våra bilder till advent vetja. Nedräkningen har ju börjat.

Hakar på Fridas inlägg om diskbänksrealism med några snapshots från min verklighet. Som ett sätt att visa mitt riktiga jag i den digitala maskerad vi alla nu för tiden sorgligt nog bjuder in oss själva till. Välkommen till barn och bonusbarn i det för trånga huset där mamman skriker i falsett (för att överrösta ballonger som smäller, treåringar som gråter, svårt rastlösa skolbarn som vrålar och nervösa toner från Hoffmaestro) att alla måste hålla sej ur vägen för att hon ska ta kort. Till sin blogg!! Det dåliga samvetet kommer inom mycket snart framtid bjuda allihopa på bullfest. För övrigt råder fullkomligt besöksförbud och jobbet ser ut att snällt få vänta tills mörkret lägger sej.