Slutet gott, allting gott.

Jag är sentimental av mej. Har svårt för avsked och saker som försvinner. Vill linda allt det bästa i bomull runt mitt hjärta och bära med mej det där. Jämt. Tycker därmed å ena sidan sjukt synd om själva året, som aldrig får komma igen. Har å andra sidan aldrig någonsin tidigare varit så redo att möta nytt.

Jag tror mej ha mycket att se fram emot, och ändå vet jag bara en liten liten del. Nya uppdrag. Nya kunder. Barn som växer. Ny lokal. Nya mål. Nya kollegor. Nya upplevelser. Å så ska jag ju fylla 30.

Nu drar jag på mej rött närmast kroppen, vispar ihop chokladpuddingen, placerar partyhatten på rufset och ställer mej redo med tändstickorna. Om några timmar vinkar jag bye bye till 2011 - med gråten i halsen - och välkomnar allt det nya med vidöppen famn.

GOTT NYTT ÅR!

Jag är en sucker för pelargoner. Fick min allra första av goda vänner på en födelsedag för några år sedan. Den blev snabbt min bebis. Och den lever än, för att jag sköter den prickfritt. Liksom dess kompisar som sakta men säkert blir fler. Sticklingar. Gödsel. Koldioxid och vatten. Jag göder - dom frodas. Det finns mycket kärlek oss emellan. Och den är för en gångs skull förbannat enkel.

Jag gillar symboliken i mina kära blomster. Parallellen till tillvaron. Att se blomstackarn som en metafor för det vardagliga alldagliga och ibland skitknepiga. För på samma sätt som jag ger blomman min ny livskraft när jag plockar bort vissnande blad, klipper slokande stjälkar och tillför näring, kan och bör jag med jämna mellanrum gödsla mitt alldeles eget liv. Rensa upp. Klippa. Så nytt och tja, kanske rent av bli redo att blomma ut?

Personliga bokslut är bra. Kniviga, men bra. Galet mycket har hänt i år. Nu ska jag bestämma mej för vad av allt det där som var roligt. Givande. Nyttigt. Meningsfullt. Värt. Och vad som var totalt onödigt. Fundera på vad jag har lärt mej. Vad jag vill göra annorlunda framöver. Hur jag ska prioritera. Vart jag är på väg och hur jag ska nå mina nya mål. Privat och i jobbet.

Vissa blad är svårare att plocka. Både ur krukan och själen. Dom där det finns en gnutta hopp. Något grönt. Ett skott. Ett frö. En tanke eller plan. Men. Ibland vissnar även den tjusigaste blomma. Nånting brister, hjärtat svider. Som på riktigt. Men ju mer man kapar, hur mycket det än tar emot, desto mer energi får det nya. Chans att växa. Bilda nåt nytt. Nånting bättre. Så jäkla banalt kan det vara ibland. Det där livet, på en fånig blomsterpinne.

Nyss damp nya Elloskatalogen ner i lådan. Oftast ögnar jag rätt så hastigt igenom, men idag tittade jag noggrannare. Mer kritiskt. För den här gången har jag fått vara med och skapa miljöerna. Sälja in vårsortimentet i bild. Jisses vad vi jobbade, där på betonggolvet. I veckor. Mellan 8 och 5. Och med raster för både fika och lunch. Av många anledningar ett annorlunda sätt att arbeta för mej, numera. Nåja, det ligger hur som helst otroligt mycket möda bakom katalogen, det ska man veta. Och jag tycker det ser bra ut.

MEN. Jag blir juh sällan nöjd. Det är en svaghet och på samma gång en styrka. Jag ser grejer jag skulle vilja ändra på. Saker som jag undrar hur jag kunde släppa igenom. Väl medveten om att miljöer ofta ser annorlunda ut på set än i tryck. På bild. Byter skepnad. Det är en av konsten med att skapa reklammiljöer. Att förutspå hur saker förändras i kameran, när det inte alltid finns möjlighet/tid/mandat att syna allt från start till mål. Men inte heller stylistyrket är ett konstant självförverkligande. Kunden har typ alltid rätt.

Nu maxat feberdämp och utekväll light med kollegor och kunder, yejj.

Urgh.

Sjukstuga grande. Gör mitt bästa för att utarma tristessen hos både mej själv å barna. En sån ofantlig tur att huset är fyllt med nya leksaker! Och så satans synd att det behövs hjälp med att byta klänning på barbie, leta efter hörnpusselbiten, ta på förkläde, knyta pippilångstrumpskorna, jaga förrymda puttekulor, ladda batterier, läsa instruktioner till tevespelet, gnugga fast tatueringar, blanda saft, sortera spelkort och bygga ihop alldeles för stora legon. Giv mej styrka. Och socker!

I år struntar Guts. att skicka ut vinflaskor, trippelnötter och loggade t-shirts till utvalda kunder och uppdragsgivare. Istället spenderas kvällen åt att krulla snören på en drös klappar som ska lämnas i julsäcken på Gothia Towers under morgondagen. En julklapp för varje faktura som skickats från min dator under 2011. Från mej och er. På så vis ger vi - tillsammans - några av de knoddar som bor på institution en aningens mer strååålande jul.

GOD JUL och stort tack till alla som jag har fått jobba med under året som gått. Och som därmed varit med och gjort julen lite gladare för ett gäng kids med en framtid som förtjänar att vara ljus.

1000 hål i nacken.

Utmaning. Ett slitet ord. Fast oh jag gillar dom. Att det krävs möda och visst mått av besvär. Det blir roligt då. Kanske inte under tiden men efteråt. Roligt att satsa. Lyckas. Alltid roligt att vinna. Att rutscha ner från högsta berget. Se upp i backen, för jössenamn.

Om jag är tävlingsmänniska? Nej. Jo. Eller, jag gillar egentligen inte själva momentet. Genomförandet. Kissar ner mej av nervositet på mitt gömställe. Blir torr i munnen om jag måste. Men känslan efteråt. Känslan, mina kamrater. Det är den vi vill åt. Alltid. Eller så länge man får ut om så bara en gnutta gott. Hjärnan skriker att deadline sedan länge är passerad men hjärtat stretar emot. Behovet. Det fick jag svart på vitt igår. Så nästa gång jag undrar vad jag håller på med ska jag fråga vad som driver mej. Egentligen.

Jag står inför många utmaningar just nu, på alla fronter, och gör mitt bästa för att välkomna dom. Med verklig skräckblandad förtjusning.

Julpyssel. Livspussel. Klippa, klistra, lappa, laga.
Lika samma.

Det är så gott som nytt år nu. I alla fall i tidningsvärlden där 2012 års första upplagor nu ligger ute på hyllan. Åtminstone gör Hus & Hem det. Med jönköpingsfamiljen Bååths sköna, totalfixade femtiotalshus i, en artikel som jag gjorde tillsammans med Krister Engström för ett bra tag sedan. Katrin är en hejare på att organisera hem och familj och dessutom en sjudundrandes AD som jag fick nöjet att jobba tillsammans med i höstas när Aspen skulle plåta nytt. Det ena ger det andra. Trevlig läsning!

Ps. Den som av oklar anledning vill insupa det hela på finska kan ta sej en titt i deras motsvarighet Talo & Koti (!) framåt vårkanten.

Skullen, borden och måsten. Dom hopar sej över huvet på mej, just nu. Kraven. Allra envetnast är som vanligt dom som kommer från mej själv, ur mej själv. För jag vill så gärna. Men vet inte i vilken ände jag ska börja. Slår knut gör jag. Stoppar upp mitt alldeles egna projekt. Nåt som jag verkligen vurmar för, kanske mer än allt annat jag har i händerna just nu. Det stjäl energi, vilket det får göra. Det ska absolut få sno min tid och tanke. Gräva sej inåt. Problemet är att jag inte lyckas omvandla den, energin. Den verkar liksom aldrig bli till den där rörelsen som behövs för att komma framåt. Istället tar den form av nån tjock sörja som stänger igen stora delar av verksamheten. I alla fall så skyller jag diverse bryderier på den. Massan. Prestationsångestklägget.

Om jag fick bestämma skulle jag ha en väldans massa knappar på min kropp. Av och På. Lite som i ett flygplan, eller kärnkraftverk om ett sånt ser ut som jag tror. En stor tavla där det liksom blinkar i olika tempon. Ett proppskåp av aktivitet som lyser och slocknar. När man behöver spara på strömmen så trycker man bara. Och låter en källa vila medan en annan ligger i så det slår gnistor.

Ja det hade verkligen varit nåt för mej, ett sätt att dela upp energin. Undrar vem man ringer om en sån sak?

Nåntingföredopparedan. Vad hände? Jag är inte beredd, alls, inuti. Kommer köra på som vanligt hela veckan; mötas, rodda, kvällsträffa och planera. Låtsas att det regnar. Och bli brutalt tagen på sängen av självaste Tomtefar på lördag morgon. Jamenjo, så gör jag.

Idag har jag Lunch Beatat på rasten. Alltså, dansat av mej jobb och stress och prestationer i en timmes tid tillsammans med kostymsnubbar, receptionister, föräldralediga, butiksbiträden och studenter som också vill koppla bort på ett ypperligt sätt. Yngre och äldre. Alla är välkomna. Och framförallt - alla är galet glada! Det dansas och klappas och viftas och svettas i takt med musiken och det är befriande att se alla människor som går totalt all in. Mitt på blanka dan, utan ragg, bläng eller ens en gnutta alkohol. Den 24 januari är nästa tillfälle i Göteborg, men det dansas på fler ställen runt om i landet. Jag ska utan tvekan dit igen, utan yllekofta. Tack gals för dansen! It very much made my day.

Enochenhalvminut.

Iia. Beslut. Fixar produktionen att styra om? Usch, tycker dom illa om mej om jag inte väljer dom? Och vilket tema ska vi plåta? Jeans? Är det kommersiellt? Ja, det är det. Men är det tillräckligt annorlunda? Fast å andra sidan vill vi kanske inte vara det. Annorlunda. I alla fall inte denna gången. Vissa vill, andra inte. Vill hitta en modell som funkar. Jeansrumpor. Presenterar idéer på fredag, måste ha exempel tills dess. Ohlala, snygg frisyr. Så vill jag klippa mej. Titta i kalendern, vilken dag kan jag? Nej nej. Back to work. J är sjuk, kan jag ringa ändå? Vill ha hans input på mitt beslut. Tänker jag rätt? Och kan vi plåta utomhus i början av året? Eller, när var det nu utgivningen skulle ske? Krockar det med K:s resa till Brasilien? Eller dom andra jobben. Å jag som har delat med mej av min bästa assistent. Var det verkligen så smart? Måste boka upp henne. Men redan nu? Almanackan igen. Fast. Vafasen, jag har bokat ett möte en röd dag. 15 mil härifrån. Kan det stämma? Måste kolla, vilken är mailadressen? Å justdetja, vad har bankmannen för adress egentligen? Krafs krafs. Deadline för pensionsöversättningen idag. Och hur mycket ska jag ta? Hur mycket kan jag ta? Varför svarar inte revisorn för? Ååå, varför ska man ens behöva tänka på sånt just nu? Jo, för det ska man bara. Det är vuxet. Men är det vuxet att ljuga? Jag ljög igår, för att komma undan en sak. Jag tycker inte om det. Inte alls. Å vad är klockan nu då? Mer än lunch. Jo, där. Så. Frank hette han ju, bankisen. Å så tryckarna. Dom ska ha besked idag. Var e telefonen nu då? Spring spring. Ingen täckning, som vanligt. Fan för 3. Måste hinna ta A till tandläkaren på jourtid, nåt i tandställningen flög ut med tuggummit. Men han ska ju hem med kompis A. Måste ha tag i hans föräldrar. Å ringa skolan, undrar vilken tid som är bäst för det. Vet dom inte att åttaåringar äter godis? Tandläkarna, alltså. Det borde dom ju kunna se i munnen på ungarna. Godis. Det är verkligen dags att jag skärper till mej. Gör som H, slutar med socker å. Ja, allt annat som är roligt i livet när jag ändå är på gång. Det är ju inte så långt till sommaren. Och jag tänker så illa när jag inte äter bra. Eller tränar. Stressen liksom bara fastnar på insidan. Hör på radion att man inte ska äta scampi heller. Inget är tydligen bra. Hur ska man hålla reda på det? Men vem i hela friden har tallat på spegeln? Och hur kan ett nytt sofföverdrag kosta åttatusenspänn? Får jag plats med den andra soffan i nya studion? Och när jag ska hinna montera köket? Kan jag ta ut full betalning från hyresgäster om jag inte gjort klart köket? Sms från T. Går Tintin fortfarande på bio? Inte vet jag! Men det är bandy i kväll, har du koll på det? Vem bryr sej om bandy? Vem hinner se bollen? Jag är hungrig. Pling! Revisorn, topp. Vaddå 24 %. På vad? Vänder mejlet. Det var väl bra att det inte blev nåt med Stockholm men jäkla trist också. Åka hitan och ditan, jämt och ständigt. Jag som blir så kräksjuk av tåget. Den här ögonskuggan, var den verkligen nåt för mej? Herregud, jag har i alla fall en helt fantastisk hårdag. Och så sitter jag fast HÄR. Ska vi göra nåt på smink då kanske? Eller hår? 10 sidor headshots? Eller hålla oss till jeans? Och tryckarna. Dom väntar ju.

Behöver jag ånyo säja att Pinterest är starkt beroendeframkallande? Och samtidigt en riktigt guldgruva för nya intryck och lösningar. Samla för privat bruk eller i jobbet. Och låt dina mappar bli en fenomenal bilddagbok över vart du har dina tankar. Fixa konto vetja så delar vi moods. Men. Jag höjer ett varningens finger.

Lucia. Min favoritdag på året, utan att riktigt veta varför. Som liten var det luciatåget. Att få vara med. Idag är det istället att titta på. På dagis och skola, tv och torg. På frisinnade ongar. Iaktta. Se glittret i ögonen. Känna förväntningarna. Höra scchhhy:set. Nästan ta på tankarna som snurrar inuti och utanför små toviga huvuden med för höga strutar och envist kliande glitter. Kronor på snedden och lucialjus i glappkontakt. Höjdskillnader. Tonskillnader. J istället för R. Lena ansikten som bländas av ivriga föräldrar bakom nyköpta kameror. Farmödrar som inte hittar glasögonen förrän sången är över. För långa lucialinnen. Egenpåhittade textrader och spring i bena. Barnens egna dag. När pojkar och flickor är lika-samma. Får vara. Får uttrycka sej själva. Vill att den känslan ska sitta kvar. I. Länge. Precis alltid.

Fina fina små människor. Idag ska jag jobba för er. Tjohoo.

Varför går det alltid fortare hem än till? Varför tickar sekunderna en tusendel så snabbt när man väntar på nåt som när det är stress? Det är jobbigt. Jag väntar på ett besked som ibland aldrig verkar komma. Det är viktigt. Som tusan.

Tur för mej att jag har skogens två fulaste, snedaste, vindaste, mest utfrysta och absolut charmigaste granar att serva under tiden. Riktig lycka är välja helt själv och hugga sin egen.

Min åttaåring önskar sej Bakugan och Yo-Gi-Oh och alla andra apdyra plastleksaker som är omöjliga att stava till. Förstås. Men mest av allt önskar han slippa dela rum med sin lillasyster. Eller skrubb. Överst på listan står ett alldeles eget place. Där han kan sortera Pokémonkort, bygga Starwarsskepp och Gud vet allt (... som en mamma helst inte vill veta). Och han vet precis hur det ska utformas. Förstå att det värmer i hjärtat på mej. Min pojk gör planskisser!

Tillsammans med HowDoYouDo-Håkan har jag idag förevigat magnifika tårtor, signerade Dahls. En ny, härlig kund med skön energi och stora visioner. Vi plåtade utomhus, i/under/jämte piskregn, vindbyar och några sketna plus. Håkan med sockerförbud, jag utan. Gott var det. Fint blir det.

Inspiration på stan.

Aschebergsgatan 24 Interiör
Fast nu på Södra Larmgatan 2. Noga utvalt och bästa service.

Market 29
En lagom udda fågel med massa saker min smak.

Alvhem Interiör
Härligt koncept, stort utbud och underbar atmosfär.

Och själv tackar jag Andreas Sundgren för dagens inspiration. DET introt. Vill ha!

Nära nu. Här ska jag idéa. Verka. Skriva. Måla. Vänskapa. Förvara. Tänka. Skaka rumpa. Leva. Producera. Bygga. Dricka te. Utveckla. Spela pingis. Sjunga. Kreera. Möta. Nöta. Bygga. Öka. Älska nåt.

Snälla snälla tomten.

1. Ett garage. Eller åtminstone en värmefläkt. Kupévärmare. Plus ett eluttag i skogen.
2. En kommaivägtilldagisochskolabarnflicka med dygnetruntjour. Om ifall att.
3. En katt som inte hårar, går på toa, blir sjuk eller jagar möss. Eller jo, döda men inte visa upp. Bara begrava.
4. En motorcykel i vardagsrummet.
5. Melissa Horns omätliga begåvning. Eller åtminstone biljetter till Trädgårn i juli. Hon läser mina tankar, den kvinnan.
6. Ett helt träd med alltid mogna persimons. Stora, helst. Och mogna.
7. Någon som skrämmer livet ur mina hjärnspöken. För alltid och evigt.
8. Typ allt från Pols Potten. För att jag ändå aldrig lär mej att saker inte läker.
9. Hundraprocentiga garantier för att den där ögonlaseroperationen kommer att gå bra. Jag vill kunna se när mina kids blir stora och starka, okej?
10. Snickare som tar hand om mitt hus. Ser över. Reparerar. Bygger. Och glömmer fakturera. Eller nöjer sej med något hembakt.

Som egen företagare är man ensam. Egen, ja, det säjer ju sej självt. För samtidigt som jag träffar mer och härligare och bättre människor oftare än någonsin tidigare så har jag aldrig heller känt mej så allena. I själen. Ensam med beslut. Vägval. Medgångar och motgångar. Tid. Tankar och funderingar. Därför gör alla möten med inspirationskällor och klippor mej så uppåt. För det finns så många, man möter dom varje dag, sådär på stan. På Ica. På spårvagnen. Utan att veta hur mycket dom har att ge, där inunder. Dom där mötena är tack och lov mer eller mindre dagliga. Mina utspridda kleptomaniknyckta kaffemuggar. Dom räddar mej. Stunderna tillsammans med folk som gått sin väg, mot och med just sina odds. Som drömt och vågat. Tagit reda på, slängt sej ut och landat med åtminstone några liv kvar i behåll. Som tittar tillbaka, utan att ångra. Som är dedikerade och medvetna. Som kan, vet och vill. Men ändå. Ensamhet. Hatkärlek. Gödande och förödande. Men jag lär mej, bit för bit.

Idag har en bankman, två stycke barn, en rörmokare, tre goda grannar, ett luciatåg och en grånande dagisfröken den stora äran att tillsammans med mej själv förgylla denna snöblaskiga tisdag. Klart det går. Allting går.

Intager frukost i tevesoffan innan det är dags för mötesrace och skådar mej själv som hastigast i Hemtex senaste reklamfilm. Musiken är för härlig, plingplong när den är som bäst.

Har nyss landat på hemmaplan som nybakad idéatronaut. Och i ugnen sväller lussebullarna. Jojagtackarjag. Ska ha som nyårslöfte att i större utsträckning boka in tillfällen att lära mej nya saker. Teoretiskt, från grunden. Med strategier och livlinor. Om, när och ifall att. Egentligen funkar jag inte så. Alls. Jag måste helt enkelt göra för att förstå. Följa impulsen. Lyckas mindre bra för att sedan lyckas bättre. Trilla ibland för att stå stadigare nästa.

I mitt huvud är det 2012 nu. Det är där allt jobbmässigt fokus ligger. Och tja, det ser lovande ut, det sprillans nya. Först några småsaker att ta tag. En afton. Två lika viktiga bokslut. Och så flytten, förstås.