Själslig artros.

Att det ska vara så jäkla svårt, vissa dagar. Trots raka plankor och sneda plankor och statiska situps. Att lyckas med något så självklart som att hålla sig upprätt. Suga in magen, släppa ner axlarna och låta näsan peka mot himlen. Att för en gångs skull lyckas bortse från den själsliga lufttappningen och bara räta på ryggfanskapet.