Stålmamman.

Ibland är valet enkelt. Förvånansvärt lätt att lägga allt så förbaskat livsviktigt man har åt sidan för att åka och bry sej om. Ilar till kyrkan. Till pojken min som ska läsa en replik som fastnar. I gropen i halsen. Om kvinnor och Jesus och en stor sten som tydligen är i vägen. Den är krånglig, meningen. Jag förstår att han inte hittar sammanhanget, det är knappt så jag själv begriper. Om jag ens vill. Känner hans eskalerande andetag och uppgivenheten som ekar i mikrofonen. Långt inuti mej själv, i hjärtat. En massa ögon iakktar. Väntar. Skruvar. Från små och stora. Hur inombordspaniken bubblar upp under taket som är fasligt högt. Då blir tömtmamman stålmamman. Ibland är det bara så självklart att finnas till. Och på riktigt gudomligt.

Ja. Visst tusan gör det ont i bland. När knoppar brister. När saker som legat och trängt under ytan plötsligt inte längre får plats. När man är mogen för förändring. Nya tider. Ont i det läskiga med att våga tro på nånting nytt. Förlita sej. Veta att tiden är förbi, men samtidigt så väldigt inne. Här. Nu. I morgon. Eller snabbt långt borta för den som tvekar. Som väljer rätt eller ångrar. Som oavsett hittar ny väg. I mej känns för dagen inte ett endaste aj. Men så gör jag också just mitt allra bästa för att smita dom förbi.

3 snabba.

Jag kan inte tänka riktigt som jag vill just nu. Men tre saker slår mej heltapropå.

1. Det finns absolut ingenting glamouröst med det här yrket. Jag vill bara säja det. För jag blir nästan varje dag förvånad över hur många det är som får det att verka så. Eller också är det bara jag som har missat precis hela grejen. Som snubblat förbi. Jag säjer inte till er som strävar att det inte är kul. Stor skillnad.

2. Auktoriteter. Vad är det egentligen med dom? Letar i min kbt-tränade hjärna efter någon händelse som skulle kunna ha satt sina spår. Som får mej att rygga två steg och hålla andan. Bli jätteliten och lipa lite inombords. Jag tror att jag ska se till att bli en auktoritet själv, nångång. Med rak rygg och skitmycket pondus. Lena ögon, lust att lära och stor karisma. Då så skulle jag ta såna som mej själv i handen och leda dom rätt.

3. Att blåsa upp sitt eget ego är som grafitti på folks staket. Det borde vara straffbart.

Pew.

Idag har jag sytt, jagat barn, deras mammor och mina egna äggstockar som stundom varit ute på vift. Tolv knoddar runt året gamla plåtades för Liberos höstkampanj på en och samma dag. Pew, det tar på krafterna. Meeen va gulliga dom e, dom pyttesmå. Strax tar jag min tjugotvåkilosbebis på ryggen för nerrigg, kvällsprep och betalning i ring med Hello Kitty. Bästa teamet.

Lite senare.

Sen tänker jag. Hela tiden. Sen ska jag boka den där resan med barna. Sen ska jag återgå till att prata i hela meningar. Sen ska jag dansa all night long. Sen ska jag ha påriktigthelg. Sen ska jag ringa mor och syster. Sen ska jag ta itu med. Sen ska vi åka till badhuset. Sen. Sen. Sen. Fast sen kommer inte. Det ersätts bara med ett nytt. Ett angenämt bekymmer, kan tyckas. Ja. Jo. Såklart. För sen, när allt lugnar sej. Då.

I korta drag.

Sjukdomsdeadlinen höll och idag står jag på friska ben igen. Det var då i sista momangen. Ett gäng hastiga möten och så kvällsrajd till IPM i Ulricehamn på det. Jag kommer husera där efter påsk, i tvåtreveckor sådär. Blir trevligt med en ny stad. Eh. Ort. By? Plus prep för två dagars plåtning med Aorta för F&B, med start imorgon. Min tisdag. Typ.

Min tös är kär. I sin dagisfröken. Jag älskar min Fredrik, säjer hon. Gnuggistatuerar armarna. Färgar håret rosa. Ger honom den finaste kotten och bjuder upp till dans. Det är sån kärleken ser ut när man är tre år. Man dansar och håller, i en kille. Hon berättar att hon säjer att hon älskar. Och att han säjer tack. Mamman snörvlar. Hon har god smak, min sessa. F är ett kap. På riktigt.

Tids nog.

Drömmar är viktiga. Kanske det allra viktigaste vi har. Det som piskar oss och gör oss ödmjuka. Får oss att våga, att tro och hoppas. Jag tvingar mina små att skriva ner sina drömmar med knöckliga bokstäver på knöckliga papper. Det blir så tydligt då, att dom förändras över åren. Förhoppningarna. Idag är jag fullkomligt jobbutmattad efter upprepad dygnetruntjour, för många ja:n och kraftigt förhöjd kroppstemperatur. Extra dimmig i tankarna. Jag tänker nu att jag minsann tids nog ska bo i ett hus med en slingrig trappa. Åka i en gammal vacker cremefärgad cabriolet i en vacker stad och ha vackert hår. Sjunga gråtigt för min man. Gå på opera i sittvänlig långklänning. Resa långt och länge. Kasta ut teven. Åldras som Lena Endre. Vara vig och förstå mej på rawfood. Äga en träig men fullt sjöduglig båt. Bota sjösjukan. Ha vernissage och pardörrar inomhus. Sitta på cykeln i uppförsbacke. Sluta när jag är på topp. Göra skillnad. Gilla snö. Och bli stupfull för den lyckliga (-) kärlekens skull.

Godmorgon Louise!

Skönt är det att ha någon eller flera som kvittrar när man kommer in genom dörren om morgnarna. Kollegor. Icke att förringa. Sista dagen på Ellos imorgon, för den här gången.

Un.

Om man nu inte finner någon större, längre eller ens omedelbar tillfredsställelse i att få manikyr, ha en garderob full med skor eller promt möta våren i Paris. Kan det då inte räknas att man unnar sej själv genom att göra andra glada? Det pratas ideligen om problemet med att sätta andra främst. Före sej själv. Personligen tycker jag inte att det är mycket som slår kicken i att bidra till någon annans lite bättre. Egokicken! Och vem är det med handen på hjärtat som gynnas mest då, egentligen? För mej räknas lyckan hos båda flugorna. Jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att själv få, än att ge. Länge leve unnet. Eller. Du får vad du ger så ge bra.

Veckan som kommer är full med skojigheter. Om dagarna kommer jag jobba med Ellos katalogproduktion och när det är avslutat blir det fokus på att sätta dom sista miljöerna för Svenska Hem. På Kungsmässan vankas det modedagar och jag ska tillsammans med mon ami Brulay iscensätta en inspirationsyta om fyra montrar. Allt detta måste förstås förberedas i helgen och jag börjar med det roligaste. Färgurvalet. Vill lägga tungan mot Flüggers karta och slicka i mej varenda kulör. Dom är hur fina som helst. Och på tal om att bygga en bank av ord, liksom, hör här. Tropikregn. Jordgubbsgrädde. Lavendeltvål. Shady Agent. Lakritssorbet. Solstrimma. Paradisö. Fossil. Vårjord. Pudervippa. Askungen. Havreax. Polarnatt. Och så min favorit: Karma. Jag har just alltid undrat i vilken färg den kommer. Nu vet jag vad jag ska hålla utkik efter. Och faktiskt vad jag ska jobba med när jag blir stor. Jag ska bli väggfärgsnamnspåhittare. Ett sånt drömuppdrag.

Bu & Bä.

Jag brusade upp idag. På en vän. Som fick ta lite väl mycket av det som mosats ner i grytan. Jag satte ett skott i pannan på budbäraren, helt enkelt. Det är verkligen inte likt mej. Så jag bad om ursäkt, förstås. Ordentligt. Det var skönt. Som försoningssex. Det är jäkligt tufft att vara svag, tycker jag. Påaxelnklapp. Och det ingår ju, att känslorna tar överhanden. Kommer farandes på en och samma gång. Särskilt hos mej där glädje och sorg ligger packade som i en sardinask. Som liksom flyger ut som blask, på hakan och över tröjan på den som knackar sej igenom. Det kan bli tokigt ibland. Smutsigt. Men jag är hellre lite dum än mycket tyst. Ber hellre om ursäkt än frågar om lov. Och svårast av allt har jag att begripa dom som ingenting säjer. Varken bu eller bä. Det om nåt gör mej frustrerad. Inte på personerna, olikheter är spännande. Utan på mej själv för att jag inte kan låta bli att ständigt undra vad tusan dom egentligen tänker.

Hissa behån, det är fredag.

Det är härmed konstaterat att jag har dåligt samvete över att inte ha dåligt samvete. Gentemot barna. För är man mamma å jobbar mycket, eller lever en fullt hälsosam schizofren tillvaro, så ska man allt slitas i dåligtsamvetestycken. Skämmas lite. Ursäkta sej en aning. Åtminstone tona ner sin egen lycka i att vara fler än bara en. Men jag gör inte det. Och just det får min själ sota för ibland. Oaj va det ilar och kör.

Men så länge jag skulle vilja ha mej själv till mamma tänker jag att det är lugnt. Då är det balans i kaoset. Och det vill jag. Jag är lite tankspridd men förbaskat bra. Mycket gladare och roligare nu än förut. Hemma mindre men mer närvarande när jag väl är på plats. Stoltare. Tryggare i mej själv och med större tillit till vad jag är, kan och gör. Lugnare och samtidigt mer bestämd. Jag ger mina fina fina kottar allt jag tycker att dom behöver. Massvis med kärlek, ansvar, beröm, skratt, mod och varma skor. Alltid varma skor. Gör precis allt jag kan och tror på. För dom å för mej. Och ser med stor tillförsikt fram emot när jag dessutom kan knö ner min lön för mödan i deras bössor. Den del som inte räknas i erfarenhet, upplevelser, utveckling och självförverkligande. När en förälder på det stora hela njuter av tillvaron så tror jag å det bestämdaste att också barnen gör det. Så alla morsor med samvetskval, riktiga eller mer på låtsas. Lägg nu ner oket och hissa den urtvättade spetsbehån i topp. Det är fredag.

Jag sitter med ett stort projekt i knät. Eller faktiskt så upptar det hela hemmet. Inteallsfärdiga moodboards samsas med nästanfärdiga och täcker så gott som hela ytan från golv till tak. Bland högar av magentiga utskrifter, tidningar, inspirationspärmar och svårbegripliga excelark ligger dessutom en tågbana ivägen jämte ett sjukt men väl energiskt flickebarn med kompisbegär. Diagnos: sällskapssjuka och fejkat magknip. Dryga tjugo miljöer ska tas fram, presenteras, okejas, byggas, stajlas och plåtas tillsammans med IPM för Svenska Hem under några veckor i april. Alltså väldigt snart. Ett monsterjobb som får glädjen att studsa, men också tänderna att gnissla om natten och öronen att osa by day. Alla typer av kopplabortjobbetförenstundaktiviteter mottages. Desperat, som en och annan fått erfara.

Jag samlar på ord. Fina eller roliga. Det här var vackert. Rabarberkalas. Nåt sånt har jag då aldrig vart på.

Äntligen har så gott som hela gutsgänget tid att sitta ner tillsammans. Vi trotsar feberfrossor, vab, gravidkräk och belamrade mejlboxar för att frukostsyna årets första numret av Kungsmässan Magasinet. Samt spånar högt och brett inför nästa. Och det därpå. Plus ett nytt projekt som om allt går väl kan landa i våra händer. Vi gör också ett effektivt försök att ta kontroll över färdigställandet av ett upcoming event som delar av oss jobbat med. Med annonsmaterial, monterbygge och ovanligt stela modeller. Ju fler strängar, desto vackrare musik. Så länge fingrarna räcker till, I guess. Eller så länge dom är förbannat flinka, den drös man så märkligt välsignats med.

Min blodiga Mary & jag.

Och så avslutade vi med en tanke som för mej blir oändlig. Som handlar om en grönsak. Om att min granne äter selleri varje dag medan jag knappt vet hur saken ser ut. Än mindre hur den smakar. Vi lever sida vid sida. Tar samma buss till jobbet. Hämtar klockan fyra på dagis. Tror att vi är lika samma. Men icke. Selleri. No selleri. Vi kan inte heller bli älskade av alla, konstaterar vi för hundraelfte gången. Det är ingen fara med det intalar jag mej. Inte alla gillar tomater men dom fortsätter finnas ändå. Tomaterna. Det känns ju tryggt. Att jag troligtvis får stanna kvar här, trots allt. Det är mycket här i världen att fundera över. Om man vill. Och något sånär vet när det är dags att sluta.

Tilt.

Idag har jag sorterat verktygslådan. Lagt tillrätta, putsat på och adderat nytt. Rivit ur ryggsäcken. Packat om bagaget. Coachat mej själv. Gått i terapi. Utan nån att ventilera helt fritt med då och då hade jag blivit tokig. Sjuk i sinnet och omhändertagen i tajt tröja. Kan jag ibland tro. Fast så är det å andra sidan ren och skär galenskap att vara människa. Helt naturligt att flippra sej fram bäst man kan genom livet. Och vara sann med det. Idag pratades det om min skepsis mot hårfrisörskor och huvudvärkstabletter. Om vardagen på solokvist, om att fika med Oprah, om rädslan att bli som Carola och om framtidsdrömmen som är så nära och på samma gång så jobbigt långt bort. Jag blir klokare, mina celler förökar sej. Och jag har allt mer sällan otur när jag tänker. Det är två bra tecken på att hjärnskrynkleri gör mej gott.

Man kan också definiera personligutvecklingslustan såhär vackert.

Så var uppdraget på Rum21 avslutat för den här gången. Bara lite i panik. Det är inte så ofta jag gör miljöer vars främsta syfte inte är att fotas med tolv skott och sedan plockas ner igen. Det här gav mersmak. Och skapade omedelbart intresse och sälj på plats. Ett fint kvitto på ett fint dagsverk. Fyra showroom står nu helt klara inför eventet som äger rum imorgonkväll. Lyllos det hundratal som får bege sej dit på mingel, mat och megashopping. Tack vänliga ni för roliga dagar.

Och. Tack lille H för att du kom till världen just nu och lät mej dela uppdraget med mor din.

Enkla nöjen.

Det är lika läskigt som härligt att tappa fotfästet ibland. Självförvållat eller icke. I mitt eget neverending bungyjump längtar jag ihjäl mej efter det mest vanliga. I ett försök att landa skulle jag tro. Helst med klapprande broddar under skorna. Jag har haft dille på tanken att sortera tvätten i Ikeakassarna. Rama in. Rensa fullbelamrad diskbänk. Byta glödlampor. Skaka mattor. Dammsuga under, över, på och i. Putsa kakel. Klappa pelargoner. Pappersåtervinna. Uppdatera mej på läx-to-do och trava ved på snygg hög. Man ska ju som bekant smida medan järnet är hett så idag blir det huckle och dammvippa. Fast pedanteri ger mej allergichock i halsen. Det liksom kliar, svullnar och slutar med att jag dör. Själsligt. Men att leva i ett råtthål håller inte det heller. Så jag kavlar upp, stänger av, sätter på och försöker mej på nåt mellanting. Och att kasta nåt som liknar pannkakor i luften åt barna. Vissa kallar det slit. Just idag kallar jag det oslagbar vardagslyx. Enkla nöjen är den komplicerades sista tillflykt, sa Oscar Wilde. Vi får väl se.

Efter duggregn kommer solsken. Åtminstone i sinnet. För efter omtumlande intensiv period har jag haft en otroligt behaglig dag på jobbet. På Rum21jobbet. Butiken som säljer som smör i solsken utvecklar, bygger ut och bjuder in till invigningsfest. Mitt uppdrag är att inreda och stajla fyra rum lagom tills dess. Idag har det packats upp finfint dyrstoff som handplockats och gratisshoppats och som nu står helt till mitt förfogande där borta i Borås. Flott.

Joggingbyxtöcken.

Det gick inte hela vägen trots noll sova. Förutom i fötterna, aj. Dom har alltid somnat hårt, fastän blodet verkar flyta på bra. Ungdomarna säjer dygnat, har jag hört, när dom håller sej vakna av okänd anledning. Det är lite creddit när man är arton men jag känner mej inte frän ett dugg. Föresten så träffade jag två ynglingar igår som skrämde mej. För dom är så vuxna fast jag tycker att dom borde slippa. På ett tag. Dom klär sej flott, pratar om New York, artikulerar, vet svåra saker om politik och säjer Photouoeshaap istället för fåttåschåpp som oss andra. Kör om en i ytterkurvan liksom. Det är ny deadline om några timmar och ändan på hård pianopall med gnissel. Munderad i gårdagens smink, joggingbyxor och taskig utväxt i hårbotten. Lite klorgrön sådär. Dessutom en decimeter snö utanför, på min vårträdgård, och förbaskat seg uppkoppling. Plus damm i hörnen. Jag måste försöka samla tankarna nu på nåt vis. Dom spretar. Och fingrarna halkar in på sidor om medelhav och buddhistläger. Försök inte ringa mej just idag. Jag ber dej. För jag svarar inte. Nog.

Idag är det transfetternas dag. Det ska firas med pompa och ståt! Och förhoppningsvis hålla mej vaken. Ihop med den här karln. För jag har precis satt mej med ett projekt som kommer ta precis hela natten. Jag har typ lovat. Jo lovat. Att leverera en massa saker tills klockan 09.00. Piip. Sjukt mycket. Det är helt orimligt egentligen. Men just därför måste jag försöka. Naturligtvis.

Onsdagsmantra.

Att någon är bra gör inte mej sämre. Att någon är bra gör inte mej sämre. Att någon är bra gör inte mej sämre. Att någon är bra gör inte mej sämre. Att någon är bra gör inte mej sämre. Att någon är bra gör inte mej sämre. Att någon är bra gör inte mej sämre.

Jag tycker om att vara på vägarna. On the road. Även om det mest är ett evinnerligt åkande på fyrtian mellan Göteborg och Borås. Inte ett dugg sexigare än så. Jag får tid till allsköns tankar och kroppen får veta hur stillhet känns. När jag typ varje morgon möts av den här soluppgångssynen njuter jag extra mycket. Jag blir fan betagen. Tycker det är flott och magiskt och alla andra superlativ som på nåt vis beskriver det som är lite större än allt annat. Vinkar till gammelmormor och alla andra döingar där uppe i fina himmelen. Jag tror dom lever loppan hela högen. Treåringen tror att dom åker rymdraket och blir tanter. För det blir man tydligen först när man lämnat in.

Idag lipar jag en skvätt för all dom som förlorar nån för tidigt. På min väg mot två dagars midsommarfirande med Hemtex.

Idag satte jag för sista gången min fot på Jensenproduktionens fejkgolv. Ett par bilder återstod efter förra veckans intensiva slit och resten av tiden ägnades åt ett att packa ner, frakta och packa upp. Hur bra arbetet än har flutit på är det otroligt skönt att vi seglat i hamn. Jag kommer inte bädda min säng på evigheters evigheter, det är en sak som är säker. Lyfter på toupén gör jag för Robin och hans gäng på R3, Patrik på Superstudio, Kristin, alla glada modeller och min egen Evalotta.

Blott en dag.

Har suttit med näsan fastklistrad mot skärmen precis hela dagen. Tråcklandes inför kommande veckors jobb. Med ett lapptäcke av så roliga saker på agendan, och kommerjagfixaattgöradettaskitbra-stress, att jag tappar andan. Det tog emot lite till en början. Men med Vasaloppet i vänster bakgrund och en sprakande brasa åt höger fick fjärilarna i magen luft under vingarna. Dom flaxar så jag hissnar av vällust. Det är ju en ynnest det här. Jag är frireligiöst tacksam varenda dag för att det går vägen. Och vill inte ångra en endaste när än det är över.

Köp mej!

I senaste numret av Faktum fick jag nys om Al Butch. Jag gillar det! Nu har dom öppnat sin webbshop och jag måste ju bara ha Louise. Undrar just vem mer som får en?

Idag har vi solochvårat. För vi har övat på att bromsa på cykeln. Samlat upp övervintrade nappar. Bytt julgranskulorna i körsbärsträdet mot talgbollar. Mätt fötterna. Gungat stående. Gillrat råttfällor. Räknat hela takpannor. Premiärkastat pil. Ätit daimglass på trappen. Matchat solglasögon. Skrapat knä på glidgrus. Och skällt tillbaka på grannens hund. Det är vår.

Jag tror att man kan ha mycket för sej här i livet, och må väldigt bra i det. Så länge man klarar av att vara ledig när man är ledig. Jag kan inte, men övar mej. Mitt trick är att läsa. Böcker. Det helar mej. Fast hittepå går bort. Jag måste bestämt lära mej nåt. Eller känna igen mej på ett eller annat vis. Göra vik på var och varannan sida där det finns nåt som gör mej nyfiken. Som får mej att ta boken med mej. En formulering. Ett citat. Ett fenomen. Ett vackert ord. Eller en tanke som min. Jag lyckas inte tömma hjärnan medan jag läser, det gör jag inte. Det är nog inte alldeles meningen heller. Men jag lyckas åtminstone komprimera tankarna. Kanalisera stressen. Vara väldigt mycket på plats, här och nu, fast på samma gång väldigt långt bort. I handlingen. Precis på den här fläcken, fast samtidigt nån helt annanstans. Vilsam rastlöshet. Det är tydligen så nära ledigt jag kommer.

Hemmakärt.

Äntligen hemma mellan mina egna knoddar. Som i verkligheten är två till antalet. Nu blir det till att snorpussas, äta smördränkta popcorn och köpa saker för lerpengar. Och helt försöka låta bli att tänka på nästa vecka. På preppet som måste göras i helgen, sängarna och foldrarna som ska plåtas, det gedigna antalet miljöer som jag lovat att moodboarda upp och presentera, kvittona som ska sorteras, butiken som ska stajlas om, hemsidan som ska uppdateras och tidningarna som ska startas upp. Eller på det dåliga samvetet som garanterat kommer att komma på kuppen. Borta ruskigt bra. Hemma jävligt bäst.

Jag är ju barnsligt förtjust i ungar. Särskilt såna som är mindre än mina egna. Dom är mina största idoler, kidsen, och ett mål här i livet är att inte hyscha bort mitt eget. Det som bor längst in. Igår hade jag besök av två småttingar på jobbet. Riktiga sköningar. Med tjocka lår, pigga blickar, underbara formuleringar, kiknande skratt och sjukt mycket energi. Och vips så har jag fött barn hela natten. Såklart. Det blev en pojke. Välskapt. Mörkt hår. 3460 gram. Jag är helt slut. Och har en lång dag framför mej. Allra sista i just det här projektet. Mitt i utdrivningsskedet, liksom.

Hemlis.

Någon har dragit en parallell mellan att vara egen företagare och att ha en hemlig älskare. För att de båda har en tendens att uppta större delen av ens existens. Sno tankar och tjuva energi. Få en att vilja ha mer. Bidra till lycka och ledsamt, lust och hopp. Ge dåligt samvete och plågsam längtan. Vinster och förluster. Goda drömmar och mariga. Vara en rätt och slätt destruktiv kärleksrelation. Skulle jag tro.

Jag är helt med på den.