Ish libedish.

Trillar in på sms. Från mej ramlar tårar. Glada. Ledsna. Uppgivna. Hoppfulla. Min stora lilla A, så nära men allt för långt bort. Tjugominuter för mycket. Tjugocentimeter oss emellan. Man skaffar inte barn för att vara ifrån dom. Så är det. Jag både vill. Och vill aldrig. Vänja mej vid det här.

Jag är den förste att erkänna. Att jag helst vill att vissa veckor ska vara över när dom just har börjat. För att tiden är knapp. Pressen stor. Hjärnan full. Och hjärtat på svaj. Då är det fint när svåra saker blir lätta och frågetecknen ropar hej! När jag nyper mej i armen över att leva på raka rader och diskskum med perfektion. Och träffa människor som tar sej in. Tacksam är jag för insikt och utsikt. Milsvid.

I hårdträning.

Trädgårdsfixträningsvärk. Mässbyggarsmärta. Icaadrenalin. Modevisningsutmattning. Och mingelmjölksyra. En tuff vecka väntar.

Efter att ha spenderat veckan på jobb i en husbil, är en köpahötillmässmonter-tur ut till landet denna soliga fredagskväll mycket välkommet. Fritt. Jag skulle vilja klara av att bo så här. Långt bort från allt som jag inbillat mej är viktigt. Nån gång ska jag pröva. Ska jag. Luktar magiskt i bilen.

Just idag är jag svårt avis på en iPad.

Husvagnssemester light när vi rullar in för ett av de sista stoppen i en lång och riktigt bra Autobahn med och för Didriksons.

Till er som idag fått ta del av mitt oglada jag. Det ofokuserade, oroliga, hinnerintemed-iga Louise. Nu. Så ler jag också. Åt eländet och allt det braiga. Och det alltjämt ofrånkomliga blurret däremellan.

NewYork, Mölndal, Stockholm, Alingsås, Lund, Spanien, Paris, Ulricehamn och Borås. Vi kommer farandes från alla håll och möts i ett kylslaget men ack så förträffligt Grundsund. Fina dagar, fina bilder. Och en efterlängtad påminnelse om hur jäkla uppfriskande det är med nya möten. Älska olikheter.

Roadtripar till studion och magnifika mackor i Borås för att under kvällningen göra en helomvändning till Grundsund. Våra tre dagar på vägarna med Didriksons är starten på ett par veckors intensivt arbete med hundraårsjubilaren. Nu. Kör. Vi.

Tantvarning.

Imorgon fyller jag år. Diamanter, restaurangbesök eller en resa till Berlin. Jag har försökt med dom alla, men landar på hemlarm, brandsläckare och fotriktiga skor. Hur mycket jag fyller? 31.

Stressen är positiv. Stressen är positiv. Stressen är positiv. Mantrar jag och tänker att jag får tillfälle att göra slag av sakerna jag just lärt mej. Måla upp. Strukturera. Genomföra. Veckorna som kommer är galna. På språng. Sätter både hjärta och hjärna på hårda prövningar. Jag litar, som väl är, fullt till dom båda. Upp till bevis.