Hade med mej min egen Willy på jobb ikväll. Det är Sköna Hus sköna visningshus på Husknuten som ska få sig en uppryckning i naturens tecken inför vårens besöksflod av nybyggare. Ett riktigt kul projekt som fortsätter i dagarna tu. Ska bli intressant att se om herrarna bakom ser någon skillnad när helgen lider mot sitt slut.

Ångrar så här lite i efterhand att jag inte bad Tomten om ordet "nöjd" i mitt vokabulär.

När jag ändå är inne på ämnet så regnar det könsord över Mölndal idag. Låter riktigt sött när två ovetandes sjuåringar säger.. hm, det. Dom pratar visst om 90-talet också.

Sjukt ont i vänstra delen av halsen. Har inte alls tid för sånt, sjukdom (eller k*kdom) får vänta.

Åh vad jag diggar att göra moodboards. Att ta inspirerande alster av olika slag och placera dom i nya sammanhang, med andra snygga kompisar, för att se nya kreativa liv komma till världen. Att riva, slita, blanda stort och smått. Jaga fatt på tillsynes obetydliga saker som i symbios med andra lika menlösa ting bildar mästervärk. Alltså, i mina ögon. Japp, den här delen av mitt jobb är härlig som tusan. Om jag var enhällig härskare här hemma skulle varenda vägg få vara tapetserad med urklipp. Fast ännu hellre skulle jag vilja ha en stor och mycket oöm lokal att gå bananas i. Gärna på gångavstånd. Nån som har en till övers?

Liselotte Watkins är sannerligen en fena med pennan. Jag har en kär vän som är likaså, hon måste liksom bara förstå det själv. Hur som helst så har jag just levererat en briljant affärsidé till henne och det är med stor spänning jag ser fram emot att se hur hon förvaltar denna diamant. För jag vill vara med på ett hörn, nämligen.

För övrigt gör vi väl som alla andra idag, försöker återgå till nån slags tråkig, skön och på flera sätt efterlängtad vardag. Vända tillbaka dygnet, planera skridskoutflykter, tajma sovtider, spara godiset till lördagar. Och så.

Några nyårslöften att hålla mej till var jag smart nog att undvika i år. Däremot har jag återupptagit en ful vana, Hemnetvanan. Och inte nog med det. Jag har till min Dear T:s förtret insett hur sjukt mycket hus, idyll, gulligull och kärlek man kan få för pengarna ett par mil (läs timmar) utanför storstan. Jag vill. Ibland. Just nu.

Pst. Nog är väl donnan i bild höjdhoppsvlanka alltid?

Separationsångesten har avtagit och jag putsar brillorna för att från och med nu bara titta framåt. Har en sjukt effektiv idag, trots två kids och ett i bonus, Kalle Stropp & Grodan Boll på högsta volym, allmän oreda, frekventa slagsmål och tomt kylskåp. Jag börjar få kläm på bokföringen, inse att jag är min egen arbetsgivare (tillika pådrivare, mentor och ledare, pust!) haja att ensam inte är sådär jäkla stark, på riktigt begripa vikten av struktur och planering och greppa att det krävs arbete för att skilja det privata från det som är business - både i praktiken och hjärtat. Småtunga grejer, men nödvändiga och inte minst löjligt utvecklande.

Jag har jobbat flitigt under hela julledigheten (..?!) och verkligen saknat inspirerande uppdateringar i bloggsfären, intensiva mailkonversationer och annat som påbörjades strax innan den 23 och ännu inte avslutats. Det är onekligen mycket som puttrar i grytan.

Såkomigennudå.