Här sitter jag. Det är lördag morgon, klockan är 6. Jag gör mitt bästa för att tråckla iordning ett tjogotal linnen som ska användas vid en filminspelning i veckan. Kör Ted Gärdestads gamla dängor på Spotify. Känsliga tårkanaler. Sol och fågelkvitter. Tänk vad vardagen kan vara vacker ändå.

Lite barnkiss. Lite svett. Säkert massvis av kvalster. Det är min säng det. Annat är det med Jensens sprillans nya mastodonter till liggdon som jag har den ära att bevista mig med hela veckan lång. R3 är byrån, Patrik Johäll är plåtis, Borås är staden. Jag har två eminenta assistenter. Lyx.

En sån underbar och magiskt energigivande helg jag nu lägger bakom mej. Jag har haft tid för familj, släkt och vänner, jag har letat påskägg, joggat (!), åkt hästovagn, ätit fantastisk mat, påtat terapeutiskt i rabatten och utan tvekan laddat om. Jag har till och med bara suttit ner och läst. Nu väntar en ny intensiv period med riktigt skojiga jobb, läskiga utmaningar, administration (!), fler urladdningar och så det stora steget att flytta hemmakontoret till en lokal på min absoluta favoritadress i stan. Jag tror jag har sagt det nån gång förr; man kan ha det sämre. Och jepp, jag har lärt mej gilla påsken.

Min doter och jag har just spillt ett gäng tårar för den här arma kraken. Så kom då äntligen våren och vips..! Död. Det gäller att leva i nuet gott folk.

Som anställd var jag, i ärlighetens namn, den som lämnade kontoret just när klockan slog halvdag. Nu däremot, ser jag ganska sällan anledning att ta ledigt. Så gjorde inte heller mitt fina fototeam, eller Avenymodeller, som skickade två sköningar att möta upp oss vid en tidig och kylig morgon vid Råda Säteri för en lång dags intensiv fotografering. Solen kom, kläderna satt, spontaniteten var stor och lunchen kunglig.

Såna här dagar nyper jag mej i armen. Är det verkligen tillåtet att ha det så här roligt på jobbet? Tack gänget.