Fredagsfix.

Jag! Gjorde! Det! Tog alltförlånga listan av tråk, måsten och självförvållade orosmoment som gjort mej illamående i veckor. Avverkade punkt för punkt uppifrån och ner. Strök fixet hårt. Med tusch. Skrattade för mej själv. Gjort är gjort och kommer aldrig mer igen. Ikväll byts jagfårintejobbet-gjortstressen mot tårkalas och kärlek i torpet.

Ibland undrar jag hur kidsen mina påverkas av den ytliga yta som deras mor oavbrutet ägnar sej åt på jobbet. Är det inte värre än såhär så tror jag det går vägen. Jodå.

Min minsta praktikant. Som vägrar dagis. Som för dagen vägrar det mesta som innebär att vi skiljs från varann. Om så bara för en liten stund. Jag skulle vilja titta in. Öppna upp. Höra tankarna. Förstå resonemangen och veta vad hon ser. Hur mycket hon förstår. Läsa av önskningarna och hennes stora drömmar. Om trädkojor och husdjur. Om mammor och pappor. Om flygplan och skor med rosett. Bökigt blir det, att jobba på det här viset. Till och med hos Maria. Bland pennor och papper och skoj. Men det går. För det är jag överlyckligt lottad. En lyckans ost.

Kan själv.

Elgräsklipperi. Sophämtningskärlskoll. Köra lass till tippen. Hårbollsavloppsrens. Huvudströmbrytare. Fastskruvade leksaker, borttappade tevekanaler, skorstensfej, kommungubbsprat och tretusenmilarservice. Det är mycket nytt att ta in och ta ut när man är både man och kvinna i sitt hus. Sanneligen en utmaning, kanske rentav den största hittills. Man får bestämma sej när det tar emot. Åt vilket håll den ska peka, totten. Min ska upp. Jävlarimej.

Just klar med sista plåtningen före sommaren. Oscar. Volvo. Patrik. Malin. Går in i semestermood light när kommande vecka mest handlar om bokföring, höstplanering, locationlet, förberedelser, konstorsröj och någotsånär fri lek. Häpp.