Min minsta praktikant. Som vägrar dagis. Som för dagen vägrar det mesta som innebär att vi skiljs från varann. Om så bara för en liten stund. Jag skulle vilja titta in. Öppna upp. Höra tankarna. Förstå resonemangen och veta vad hon ser. Hur mycket hon förstår. Läsa av önskningarna och hennes stora drömmar. Om trädkojor och husdjur. Om mammor och pappor. Om flygplan och skor med rosett. Bökigt blir det, att jobba på det här viset. Till och med hos
Maria. Bland pennor och papper och skoj. Men det går. För det är jag överlyckligt lottad. En lyckans ost.
