Ligger med näsan i nacken på min minsta. Tänker tillbaka på en tid när jag var så uppfuckad att jag trodde att varje gång jag såg barna skulle bli den sista. Så trött och livrädd och uttömd att jag inte fixade annat än att se katastrof. Kände mej överkörd av en lastbil varje dag jag vaknade. Det var jag själv som varit chaufför. Kört fram och backat. Kört fram och backat. Hade fullt sjå med att ta mej igenom. La all energi på att trampa vatten. Hålla näsan över ytan. Jag luktade mej till den då, ångesten. I den känslan jag var trygg. Idag luktar det kärlek, värme och bamseshampoo. Och jag tror en massa. Mest bra. Flyter stadigt gör jag numer. Med hjärtat som simring. Och lär mej nytt varendaste dag.
Ett dygn med kidsen på hemmaplan gav energi. Strax iväg på ännu en veckas fältarbete. Myrorna kryper omkring i kroppen. Jag har kul!
