Allt har sin tid.

03.00. Det är då jag vaknar numera. I kall natt och med klarvaken blick. Inte för att jag måste. Alls. Utan för att kroppen bara gör. Allt har sin tid, lär jag mej då. För den gamla pannkaka på golvet som om dagen är en pina är om natten ett tacksamt tidsfördriv. Liksom besväret att pilla fram högst otillgängligt linsetuilock med kökstillbehör. Ottans lycka är att göra en ny hög av en annan eller jaga pärlor mellan gliporna i antika brädgolv. Tråket blir roligare på natten. Måstegörat så mycket bättre än att rulla tummar och snurra kropp. I nån slags spänd förväntan att starta dagen.