Jag gör, alltså finns jag?

Jag fyller mina dygn med så mycket görande att jag glömmer det viktigaste av allt. Att jag också är. Utan assabrassa, dunkar i ryggen och upp till bevis. Att bara vara det största av alltihopa. Mej själv. Massa ben, fotbollsplansmycket skinn. Hjärta, hjärna och själ. Jag måste irriterande ofta påminna mej själv om vad som är grejen, egentligen. Med tillvaron, livet och universum. Att vara här under en högst begränsad tid. Och passa på att ta jävligt god hand om den.