Dagens insats.

Ett sånt där viktigt möte senare. Med portförbjuden rest mellan tänderna, upproriska fjärilar i magen och förminskande tankar i fejd med övermod. Nu är det över och jag ska fira mej själv. För att jag fixade det. Andas ut, andas ännu mera in och njuta av dagen. Gott axeln, det gjorde vi bra.

Vi intar pitchposition. Jag på alla fyra. Jonny strax bakom. Idag blir det åka av. Tjo!

Vissa dagar känns bara såhär. Plötsliga. Oförberedda. Överrumplande. Och problematiska för början till slut. Min måndag var en riktig måndag. En sån som man inte tycker om. Men tisdagen. Den ska jag ta med storm.

Igår gick en störtfin bilaga från begåvade gänget på NY. ut tillsammans med Resumé. Och jag fick vara med. På ett litet hörn, trodde jag. Det blev ett rätt stort. Jag som egentligen får utslag av oanmäld uppmärksamhet kan inte bli annat än på glatt humör för pushen. Och säja tusen jäkla tack.

Idag plåtar jag med det här kompaniet. Och fick en ovanligt behaglig studiodag som avslutades med vårsol över stan. Trött efter veckans pressade schema ser jag fram emot en framtidsfredag och en helt ledig helg i tresamhet. Maah.

Plåtar dagarna tu i fin funkis med Lotta å gänget. Och väldigt liten hiss. När jag får den äran att vistas i luftiga lägenheter med mäklarnas Möjligheter blir jag alltid flyttasugen. För att det är så mycket roligare att tänka nytt än att spika sista listen. Att projekta. One more day to go, sen byts inredningen ut mot high heels.

Måndag hela veckan.

Jag inleder ännu en sån där vecka när allt måste klaffa. Att produkterna anländer på exakt klockslag så att budbilen som står med motorn på hinner leverera rekvisitan till rätt adress vid rätt tillfälle och. Puh. Telefonen larmar stup i kvarten för att hålla ordning på deadlines och om jag kikade in utifrån skulle jag nog undra hur i hela friden jag får ihop allt.

Lite ensam mamma söker.

Det spelar ingen roll att jag kan sova länge. Äta frukost på ändan, måla två lager nagellack, löpträna till Tjörn och tillbaka, se över varenda pormask, berusa mej och fritt välja teveprogram. Att jag kan egentida mej igen varenda sekund av genomliden kräksjuka, mjölkstockning, multiplikationsläxa, föräldraaktivitet och treårstrots. För när man får det obegripligt stora privilegiet att sätta barn till världen programmerar varenda cell i kroppen in sej på att finnas där. Ta hand om. Skydda. Övervaka. I precis alla väder. Alla klockslag. Jämt och alldeles oavsett. Så. Att plötsligt inte vara där hela vägen. Säja hejdåvisesnästavecka. Växintealldelesförmycketutanmamma. Torka brännande ögon över fruktdisken och skriva lista på lista över akut och livsviktigt att göra. Nu. I helgen. På onsdag. Bara för att slippa tomheten. Tappert försöka fylla det stora hålet i hjärtat som lämnar eko vid varje barnslig tanke. På dom små. Vars avsaknad lägger sordi på precis allt annat. Det gör så aj. Känns så fel. Tills dom kommer till mej igen. Mina.

Jag jonglerar friskt just nu. Med modeplåtningar, föresläsning, inredningsuppdrag, utbildning, projektledning, magasinsbyggeri och eventplanering. Det blir sjudelat, blir det. Men också helt i sin ordning. För även om jag ibland önskar att upplägget var ett annat, så är det så min vardag ser ut. Flexibel, jovisst. Men alltid i klorna på mina uppdragsgivare. Tack som tusan för det.

Vabruari.

Antagligen får jag bakdäng för det här inom kort. Som att äta min hatt. Men jag känner mej avslappnad på jobbet. På ett bra sätt, alltså. Lagom stor belastning. Jag får gjort det jag ska. Tar i den mån det går en sak i taget. Upplever ett uns av kontroll och ett inombords lugn som min kropp hittills för jämnan stött bort. Kan det vara en långvarig släng av erfarenhet, eller är det bara helt vanlig feber?

Många bäckar små.

Solglasögonpremiär och livspepp. Två hjärtan bredvid mitt, den perfekta avokadon och så total harmoni i studion. Det brusar i min å.

Är det nånting som inspirerar mej så är det andras drömmar. Det osammanhängande. Men också självklara. Krokiga, svåra och hoppfulla. Det där glittret i ögonen som på signal väcker lusten i mina. Idag har jag ägnat tiden åt att mötas. Lyssnat, dragits med och delat ut. Av det man önskar komma skall. Sotet är att det blir jobb hela kvällen. Men vad gör väl det när man har både semla och sällskap under tiden?

Jamensåbradetgick. Fendrar, skyltdockor och livs levande gjorde alla en strålande insats. Efter att ha jobbat hårt och sovit lätt i dagarna tre, förundrats över allsköns mer och mindre kända karaktärer, fastnat specifikt för Jöbacks nya frisyr och Foppas allt för gamla. Så rullar ekipaget nu så sakteliga hem. Snöslask och regnrusk. Tack storstan, hej kära mindrestad.

I full karriär.

Mot Stockholm Fashionweek och Café Opera för upprigg, styling, pressvisning, mingel, nedrigg och succé. Uppdraget är att sätta hundraåringen Didriksons på modekartan med sin finfina jubileumskollektion. Hipp hipp hurra för nya vindar i seglet.