Lite ensam mamma söker.

Det spelar ingen roll att jag kan sova länge. Äta frukost på ändan, måla två lager nagellack, löpträna till Tjörn och tillbaka, se över varenda pormask, berusa mej och fritt välja teveprogram. Att jag kan egentida mej igen varenda sekund av genomliden kräksjuka, mjölkstockning, multiplikationsläxa, föräldraaktivitet och treårstrots. För när man får det obegripligt stora privilegiet att sätta barn till världen programmerar varenda cell i kroppen in sej på att finnas där. Ta hand om. Skydda. Övervaka. I precis alla väder. Alla klockslag. Jämt och alldeles oavsett. Så. Att plötsligt inte vara där hela vägen. Säja hejdåvisesnästavecka. Växintealldelesförmycketutanmamma. Torka brännande ögon över fruktdisken och skriva lista på lista över akut och livsviktigt att göra. Nu. I helgen. På onsdag. Bara för att slippa tomheten. Tappert försöka fylla det stora hålet i hjärtat som lämnar eko vid varje barnslig tanke. På dom små. Vars avsaknad lägger sordi på precis allt annat. Det gör så aj. Känns så fel. Tills dom kommer till mej igen. Mina.