Är det nånting som inspirerar mej så är det andras drömmar. Det osammanhängande. Men också självklara. Krokiga, svåra och hoppfulla. Det där glittret i ögonen som på signal väcker lusten i mina. Idag har jag ägnat tiden åt att mötas. Lyssnat, dragits med och delat ut. Av det man önskar komma skall. Sotet är att det blir jobb hela kvällen. Men vad gör väl det när man har både semla och sällskap under tiden?
