I natt har jag knappt sovit en blund. Igen. Jag hör inbrottstjuvar i hallen å folk på gruset å bilar som stjäls å broilermöss på vinden. Min så fint upphängda jubileumsstass ser ut som en mördare och så fort jag blundar en aning trillar fantasin in en marig dröm. Då längtar jag efter att bo i en lägenhet med jättemånga portar och innerdörrar och kedjor och plyschoveraller å fjärde våningar och branta trappor som ingen med ont uppsåt orkar ta sej an. Typ som den på Nordhemsgatan som vi har plåtat i dagarna tu, Valentin och jag. En sån.

Så fasligt glad jag blir av att se andras mod, drivkraft och kreativitet ta sej i uttryck som små kaniner och annat festligt. Gå.

Hjärnfrys. Prestationsångest. Tidsbrist. Bloggare ber om ursäkt. För att dom inte är lojala nog. Inte uppdaterar tillräckligt ofta. Delar med sej. För andras skull. Jag tänker inte göra det. Säja förlåt för att livet har behövt mej mer. Mer än dom tomma raderna. Istället. Så är jag förbannat glad för det. För att det finns viktigare platser för mej. Än här. Och för att linan inte längre svajar så förskräckligt. Eller just nu. För det kommer dagar när vinden tar tag igen. Och kjolen vippar. Mer i sidled än som nu, upp å ner. När jag studsar i ivern av att hittat balans. Inuti och utanpå.

Hej vårtecken!

Husfasadfärgskrap, rullgrus, gräsfläckar, köpamjölkpromenad, nystulna sommardäck, talgbollar, tinande bajs, oinkande isar, granne med röjsåg och semesterledighetslapp på dagisdörr. Idag älskar jag er alla.