Hjärnfrys. Prestationsångest. Tidsbrist. Bloggare ber om ursäkt. För att dom inte är lojala nog. Inte uppdaterar tillräckligt ofta. Delar med sej. För andras skull. Jag tänker inte göra det. Säja förlåt för att livet har behövt mej mer. Mer än dom tomma raderna. Istället. Så är jag förbannat glad för det. För att det finns viktigare platser för mej. Än här. Och för att linan inte längre svajar så förskräckligt. Eller just nu. För det kommer dagar när vinden tar tag igen. Och kjolen vippar. Mer i sidled än som nu, upp å ner. När jag studsar i ivern av att hittat balans. Inuti och utanpå.