Regn på tvären, köer och tider att passa. Moodboards, slutproduktion och efterlängtade uppstarter. Denna veckan går jag all in och tackar gudarna för det.

Om någon sträng men hjärtlig person dessutom har lust att ta på sej ansvaret att återställa dygnsrytmen hos mina barn inför nästa veckas dagis- och fritidsstart så skulle det mesta vara frid och fröjd. Anyone?

Försöker behålla tålamodet under ett sent set plockepinn med en mycket fingerfärdig åttaåring. Det går skitdåligt och jag har skruvat på mej på min alldeles för låga Arne Jacobsen stol sedan pinnarna föll till bordet. Måtte det vara över snart. Men så kommer jag att tänka hur detta tillsynes meningslösa tidsfördriv faktiskt är en rätt bra symbol för livet. Åtminstone mitt. Just nu. Jag går med stort självförtroende all in på pinnen som verkar ligga fri, i väntan på mej. Men just när jag ska plocka hem den så faller tre bredvid. Utan att jag begriper hur. Det låter hopplöst, men sanningen är just tvärtom. Det är häftigt att ha mycket att lära.

Vardagen borde celebreras oftare. Det är befriande att bryta normer och utstakade vägar. Krattade gångar är inte för alla, själv föredrar jag fri terräng. Den som är mest orörd och självklar.

Jag tänker att jag aldrig borde klaga på mitt jobb. Att det liksom allt som oftast är för bra för att vara sant. Fast såna här dagar, när solen steker utanför, himlen är blå och benen flott rakade, kan jag känna en viss frustration över att stå i studio och plåta höstmössor. Trots att sällskapet mitt är eminent. Men gjort är gjort och nu ser jag fram emot att njuta av dagens sista soltimmar och berusa mig i vänner och dryck.

Hittar det grannaste av bokomslag i min hast efter props inför veckans plåtningar. Lyckoruset är omedelbart och fingrarna snabba. Jag får kämpa länge och väl med att låta den stå kvar i hyllan, som så många gånger förr i livet verkar ytan långt mycket intressantare än det som gömmer sej bakom. Ska jag lyckas tråckla ihop en bok nån dag vill jag också att Cassandra Rhodin ska stå för illustrationerna. Vajert.

Åter i etern.

Just som solbrännan börjat arta sej är semestern slut. Jag försöker som bäst intala mej själv att det är heeeelt okej och tror faktiskt inte att det tar särskilt många dagar innan det känns just så på riktigt.

Ljudvolymen på telefonen är på, mailplinget inställt på max. I'm back.