Försöker behålla tålamodet under ett sent set plockepinn med en mycket fingerfärdig åttaåring. Det går skitdåligt och jag har skruvat på mej på min alldeles för låga Arne Jacobsen stol sedan pinnarna föll till bordet. Måtte det vara över snart. Men så kommer jag att tänka hur detta tillsynes meningslösa tidsfördriv faktiskt är en rätt bra symbol för livet. Åtminstone mitt. Just nu. Jag går med stort självförtroende all in på pinnen som verkar ligga fri, i väntan på mej. Men just när jag ska plocka hem den så faller tre bredvid. Utan att jag begriper hur. Det låter hopplöst, men sanningen är just tvärtom. Det är häftigt att ha mycket att lära.
Vardagen borde celebreras oftare. Det är befriande att bryta normer och utstakade vägar. Krattade gångar är inte för alla, själv föredrar jag fri terräng. Den som är mest orörd och självklar.
