Liselotte Watkins är sannerligen en fena med pennan. Jag har en kär vän som är likaså, hon måste liksom bara förstå det själv. Hur som helst så har jag just levererat en briljant affärsidé till henne och det är med stor spänning jag ser fram emot att se hur hon förvaltar denna diamant. För jag vill vara med på ett hörn, nämligen.
För övrigt gör vi väl som alla andra idag, försöker återgå till nån slags tråkig, skön och på flera sätt efterlängtad vardag. Vända tillbaka dygnet, planera skridskoutflykter, tajma sovtider, spara godiset till lördagar. Och så.
Några nyårslöften att hålla mej till var jag smart nog att undvika i år. Däremot har jag återupptagit en ful vana, Hemnetvanan. Och inte nog med det. Jag har till min Dear T:s förtret insett hur sjukt mycket hus, idyll, gulligull och kärlek man kan få för pengarna ett par mil (läs timmar) utanför storstan. Jag vill. Ibland. Just nu.
Pst. Nog är väl donnan i bild höjdhoppsvlanka alltid?
