Ett år sen nu. 12 månader sedan jag bröt ihop och kom igen. Bad om hjälp. Sa upp mej och tackade ja. För att sedan tacka nej och satsa allt. Lita på min egen röst. Svika andra, stå upp för mej själv. Vinna fighten. Sätta bollen i mål. Saker händer, allt förändras. Rädslan blev till mod.
Ingen dag är den andre lik. Mycket är nytt, allting läskigt. Men shit vad glad jag är. För jag kan. Och tänk att jag gjorde det.
Det här är jag.
