Igår fick jag två av varandra oberoende mejl som gjorde mej varm. Av personer som antagligen inte själva förstår hur mycket deras små ord betydde. Dom träffade väldigt rätt helt enkelt. Just då. Jag förvånas ofta över hur otroligt lätt det är att göra någon glad. Få någon att känna sej speciell. Det är oftast inte svårare än att svälja stoltheten, ta ett djupt andetag och pressa ut luften i olika stavelser. Eller så kan man sätta tankarna på pränt och hoppas att mottagaren är öppen nog att ta in. För exakt hur saker landar kan vi aldrig räkna ut i förväg. Ändå gör vi det för sällan. Säjer. Är varandras medicin. Matar varandras svalor. Eller också känner vi oss som freaks när vi väl gör så. Fast det där sista försöker jag skita i. För en vacker dag är det för sent. Stendött och en gång för alla begravet.
Idag sprider jag bara kärlek till mej själv. Überosocial och i total avsaknad av lust till samkväm. Skönt som katten med självhäng.
