Min blodiga Mary & jag.

Och så avslutade vi med en tanke som för mej blir oändlig. Som handlar om en grönsak. Om att min granne äter selleri varje dag medan jag knappt vet hur saken ser ut. Än mindre hur den smakar. Vi lever sida vid sida. Tar samma buss till jobbet. Hämtar klockan fyra på dagis. Tror att vi är lika samma. Men icke. Selleri. No selleri. Vi kan inte heller bli älskade av alla, konstaterar vi för hundraelfte gången. Det är ingen fara med det intalar jag mej. Inte alla gillar tomater men dom fortsätter finnas ändå. Tomaterna. Det känns ju tryggt. Att jag troligtvis får stanna kvar här, trots allt. Det är mycket här i världen att fundera över. Om man vill. Och något sånär vet när det är dags att sluta.