Så. Jag har ägnat tid och kraft åt att rida in mina egna hästar på sistone. Tämjt mina ston. Tyglat mina hingstar. Av anledningar som jag med lite distans säkert kommer att begripa. Det har varit nyttigt. Stressigt. Svårt. Och givit mersmak. Varthän det bär vet jag inte riktigt. Mer än uppåt framåt. Den där vinden i håret är however en hisnande känsla. Att för en gång skull slippa jaga farten och bara hoppla med. Mot nya hinder - och höjder. Jiie. Haa.
