Efter en riktigt kvick sväng in på Ica Maxi kan jag inte låta bli att bli förbannad. Ursinnig. Heartbroken. För in och ut, fram och tillbaka rusar vi i en slags hysteri som inte kan vara bra för någon. Vi lassar vagnarna tills vi inte kan manövrera längre, vilket vi i och för sej inte bryr oss om. Att köra rakt in i sidfläsket på framförvarande är tydligen helt okej så här års. Värre är ändå - och nu kommer vi till poängen av det här inlägget - de som hastigt och tvärt rullar ut sina överbelamrade ta-med-kassar utan att ens se åt sina medmänniskor. I detta fallet Fatumförsäljaren som febrilt kämpar för att få uppmärksamhet, en bekräftelse på att också han har en plats på jorden. Och nej, man måste inte köpa, man behöver inte ens överväga det. Men man kan åtminstone titta på karln i fråga, vara mänsklig nog möta hans blick. Visa att man ser honom, känner hans närvaro. Nicka med ett leende, säga "nej tack" om man nu inte är villig att avvara en påse skumtomtar eller två granatäpplen (kom igen, man slänger ju ändå det mesta) för att få en 50-lapp över till en tidning. Åt någon som inte är i närheten att ha det vi har. Lägg av. Jag har så många fel och brister att bara topplistan skulle få dig uttråkad. Det är okej. Jag gör fel, det gör alla, och det är verkligen fine. Det är det som gör charmen, som en glugg mellan tänderna. Men det finns skillnader och nyanser och just vid tillfällen som idag skäms jag över att vara människa. Jag köpte inte en tidning, jag köpte två. Och granatäpplen. Plus skumtomtar. Och fan va det känns bra i hela hjärtat.
God Jul alla.
