En söndag med känslorna till stor del utanpå spenderades med kidsen mina. Hanterandes. Det var allt för längesen. Dom är ju jag. Livsviktiga. Allt. Vi har åkt tåg. Trotsat gåshuden och glassat. Målat tavlor och skrivit storslagna drömmar med knaggliga bokstäver på papper. Tejpat hårt och begravt i minnet. Pausat från bra och dåligt och låtit tiden stå stilla. Lite vilsen i hjärnan. Varm i hjärtat. Bråkat med känslan av att inte riktigt hantera nån av dom. Någonsånär förlikat mej med tanken att allt faktiskt är som det ska. Just i detta nu.
