Min pojk är tydligen tweenie. Alltså nånstans där i gränslandet mellan liten och större. Teenie weenie. Han responderar allt jag säjer med "ofta!", "ja, och?" och "ser det ut som jag bryr mej?" och skäms för det mesta jag gör. Ja, det räcker att han ser skymten av mig så rosar sig kinderna. Allt det där är visst tydliga tecken, enligt dom som vet, på att kyssen min påbörjat frigörelsen från sin tömtiga (det finns fortfarande en del att lära) morsa. Nedrans fort det går. Jag undrar vad han blir för en karl. Hoppas han får bra skäggväxt och ådriga underarmar. Och är fin mot vem han än väljer att älska.
Ibland öppnar sej mycket plötsligt moderskärlekshimlen. Idag sa han, helt apropå, att jag är den coolaste mamman han känner. Då sa jag att jag älskar honom mer än mörk choklad och så kramade jag honom tills det blev vakuum. Då himlade han med ögonen, lite flammig i ansiktet.
Kärleken. Den ska vi aldrig vara rädda för.
