Nu går jag på julledighet. Magen i känslan är skön. Pirrig. Jag vänder med nyvaknad tillförsikt blad och tittar mot ett helt blankt läskigthärligtmöjligheternas 2013. Medan jag slappar ska jag fundera lagomt över året som gått. Vad som återvinns och vad som slängs. Acceptera vemodet i att inget veta om vad som komma ska och samtidigt våga tro på allt jag önskar. Ickejobbjobba på saker som jag med skäckblandad förtjusning hoppas få ägna mej åt när doppet torkat. Heja er alla som jag av olika anledningar möter på min krokiga spikraka väg. För uppdragen och skratten och kreativiteten och vänskapen och kraven och peppet. Vi är alla värda en riktigt jäkla god jul.

London called me.

Såhär i slutet av ett år som med facit i hand innehållit lite väl mycket av allt, trodde inte jag att det skulle finnas plats för hjärnlig nytändning. Men ack så fel jag hade - och ingen är gladare än jag för det. Fyra dagar i ett fullsmockat London gjorde susen för en uttömd högerhalva. För kommabortnerven. Tänkaomet. Blodomloppet och den själsliga berusningen. We'll meet again.

Bling bling.

Summerar så smått 2012 och hittar en film från en helt vanlig och förbaskat rolig arbetsdag med Rekyl och Miss Dee.

Jag har stoppat pressarna. Pressen. Ägnar mej åt mej själv. Mina barn. Mitt hem. Åt att samla kraft, ta beslut och plantera frön till saker som jag intevågat på tok för länge. Tränar mej i att skita i andras tyck och istället lita helt och fullt på mitt eget. Allt nytt tar tid - måste få ta tid. Hur läskigt det än må vara. Att inte fakturera, utan att investera. Där befinner jag mej precis nu. I inkännsledet. Och ja, det tar sej. Hauuumm.

Vissa jobb är helt enkelt mer kittlande än andra. Flyg, film och foto.

I kylslaget Lysekil på långplåtarhelg med massa bilder på agendan. Flera kollektioner ska stajlas, bäras och förevigas av ett team på sisådär 20 personer. Från liten till stor. Intensivt, sjukt kul och väldans vackert.

Dagens insikt.

När jag gör ingenting gör jag som allra mest. Det ska jag komma ihåg för resten av mitt liv. Banka in i huvudet och leva efter. Istället för att få utslag av korvstoppningen och den kreativa olusten. Lösningen finns. Den kommer.

Vi överlevde plåtningen, hela gänget. Barna var fantastiska och allt som hade kunnat gå käpprätt åt skogen höll sej borta. Jonny and I står i urvalet, känner hur hjärtat slår lite snabbare och är stolta och happy över att få vara en del i nylanseringen av ett sprillans klädmärke. Roligt team, rolig kund, skojiga skojiga barn. Mera.

Det går undan nu. Minsann. Klockan tickar mot jul och våra annonser för Blomsterlandet rullar för fullt. Liksom jag. På min neverending resa genom liv och land.

Så fick jag då äntligen användning för den drös dojor model mini som jag gick loss på på min favoritskoloppis. Idag har vi plåtat kids och kråkslott i härlig symbios. Sommar i nollgradigt. Efter några svettiga timmar med stress- och ljudnivå på topp kan jag sova lugnt. Skissbilderna är riktigt bra. Och då har vi en dag kvar. Jaa!

Käre Gud.

Jag undrar en sak. Har du nån aning om hur mycket tid vi människor lägger på att leta efter saker? Kvitton, mobilladdare, kärlek, högervantar, cerat, legosvärd, bankomatkort, gamla mejl och helt nya känslor. Liksom under en livstid.

Snortidigt imorse gick startskottet för veckan med NY och Aspen i vrålskön miljö i Jönköping. Kan från hotellsängen trött men nöjd konstatera att vi har fått en skön start på vårt uppdrag. Förutom att vänsterställa tops med stor framgång har jag också krockat lätt, blivit med kaktustagg i fingret och än en gång trillat ner för en trapp. Men mamma, jag mår bra. 4 days to go.

Själslig artros.

Att det ska vara så jäkla svårt, vissa dagar. Trots raka plankor och sneda plankor och statiska situps. Att lyckas med något så självklart som att hålla sig upprätt. Suga in magen, släppa ner axlarna och låta näsan peka mot himlen. Att för en gångs skull lyckas bortse från den själsliga lufttappningen och bara räta på ryggfanskapet.

I dagens knöliga schema lyckades jag till min glädje göra plats för finbesök på kontoret. Frida och Bodil tittade förbi för att prata företagande, stylistens verkliga (!) vardag, förverkligande av drömmar och kaninhjärtan med ständigt rus. Dom plåtade också, inte minst. Om det hamnar nånstans återstår att se. Tack säjer jag för påhälsningen och ränner vidare i min jakt på props, presenter och P.

Idag är jag on fire. Tack käraste ni som tålmodigt fjuttar på när lågan fladdrar. Som utan att kanske begripa det själva puttar syret tillbaka. Snart är också julen här, igen. Vinterdeppet kan slänga sej i väggen, jag vill dansa mej svettig hela natten.

Bäddar man så liggs det.

Utan förspel, inget glid. Och fastän jag har hållit på med det här ett bra tag blir jag fortfarande ofta tagen på sängen över hur otroligt omtumlande omvälvande omfattande den förberedande processen inför ett projekt är. Stort som smått. Nerver. Ångest. Attgöra. Hjärnfrys och slutligen kreativ orgasm. I bästa fall. Jag moodar friskt ikväll. En veckas miljöplåtning kräver sin kvinna. Plus te i mängder, klassiskt i öronen och, ska gudarna veta, många obekväma kullerstensmil i benen. Det kittlar på bra nu, det gör det. A good sign.

Kläder har hängt på dom här galgarna i 12 år. Hans och mina. Och fastän vi gemensamt bestämt att våra saker inte längre ska trängas omlott. Så känns det. Såinihelvetefan. Kärleken sitter i väggarna, där jag är kvar. Det blir sol och vackert på min gata en dag. Blir det.

S(k)öndagssurprise.

Man kan av flera anledningar få sej en chock när man oplanerat råkar skåda sej själv i en spegel. Det hände mej nyss, när jag slängde en snabb blick i skyltfönstret och såg min kropp med ett långt barn vid var sida. Då slog det mej plötsligt. Att jag på riktigt är mamma, till mina vackra stora tu. Dra mej baklänges så maffigt.

Jag älskar loppisarna och dom älskar mej. Jag göder dom, får deras business att blomstra. För på min ständiga jakt efter saker som jag bara måste ha, är jag inte sällan beredd - faktiskt ofta så illa tvungen - att betala överpriser. Stora sedlar för bildskönt men väl förbrukat skrot. Fast jag fyndar riktigt bra också, det gör jag verkligen. Förälskar mej helst i sånt som andra inte ens ser. Pluttet som står kvar när äppellådorna är borta. Glasskålen och överkastet och tanthatten har snart fortplantat sej och fyllt ett tjog gamla avdankade korgar från Konsum. Med saker som vid ett ögonkast från okänd betraktare gör mej svårt schizofren. Och på riktigt barskrapad. För med tio miljöer i sikte krävs det mängd. Variation. Jag lastade bilen ordentligt baktung på min lumprunda idag, kan man säja. Utan att för den sakens skull ha det där flytet. Göra-klipp-flowet. Det satt långt inne, men jag har en vecka kvar. Innan jag blandar lortet med nytt och rullar norr över.

DDB, Willys, Johannes och jag har lekt jul idag. Fejat med mat och dukat upp till julbord, trallandes till bjällror och doften av halvfejkad gran. Tack killarna, det var då mysigt värre.

Jag gör, alltså finns jag?

Jag fyller mina dygn med så mycket görande att jag glömmer det viktigaste av allt. Att jag också är. Utan assabrassa, dunkar i ryggen och upp till bevis. Att bara vara det största av alltihopa. Mej själv. Massa ben, fotbollsplansmycket skinn. Hjärta, hjärna och själ. Jag måste irriterande ofta påminna mej själv om vad som är grejen, egentligen. Med tillvaron, livet och universum. Att vara här under en högst begränsad tid. Och passa på att ta jävligt god hand om den.

Det är mej en sann ära att få ingå i olika konstellationer av duktigt folk. Personer som brinner för att utvecklas och ta sej själv och andra framåt. Kunder som medarbetare. Det utmanar mej och mina skills som person och kollega på fler sätt en ett. Lucky me att temandet med flitiga how do you do fungerar just så i produktionen av sprillans nya Emporias kundmagasin. I dagarna öppnar Skandinaviens största köpcentra i Malmö men jag har dessvärre inte möjlighet att vara på plats under kommande pompa och ståt. Istället får jag hålla till godo med att bläddra i premiärnumret av tidningen på nätet där jag bland annat stajlat modet. Så snart jag får tid över ska jag åka på studiebesök. Aka shoppingtrip big time. Missa icke.

Locationscoutar på landsbygden med fotografkompis Jonny. Hittar värsta bästa kråkslottet med originaltapet att hosta upp dyrt för. Om några veckor plåtar vi barn. Förhoppningsvis exakt precis här.

Tillbaka hos de mina igen. Och tokig. På mitt sätt att hänga upp livet på oviktigt. Görande. Ägande. Tyckande. Här finns ju precis allt jag behöver. Borta bra, hemma bäst.

Vi lever då på edgen här på randen till Danmark. I alldeles galet vackra miljöer plåtas tjusiga ladies i tajta trikåer när team Guts/Firewater/Superstudio bygger koncept. Och du. Vill du bli bortkopplad och bortskämd i vinter ska åka till Tina och Lasse. Sladda dessutom in på Höganäs saluhall när du ändå är i krokarna. Två tips från jag.

Efter en hektiskt vecka med dygnetruntjobb, plock, prep, två plåtningar och intensiva förberedelser inför vad som komma skall befinner jag mej i skånska Mölle för tre dagars svettigt uppdrag. Det finns då helt klart värre ställen att reka på än detta. Kan bara bli bra.

Övar poser med liten stjärna under dagens förevigande av mode för generationer. Kund Kungsmässan. Läs nya Magasinet - årets sista! - i mitten av november.

Även om jag förstås mer än gärna skulle vilja åka med NN07-gänget till varmare breddgrader på fotoresa senare i höst är jag glad för förtroendet att kitta upp deras sjukt snygga SS13-kollektion här på near-to-be-hemmaplan. Håll utkik när gräset grönar.

Kanelkesons dag. Bljäbb på magen byts mot stolthet i axlarna. Den sortens galge är bäst.

Sminka i bilen, lyfta skrot i farten, jobba från hotellsängen, sightseeinga på GPS:en, längt-sms:a mobilburet barn och rekvisitashoppa längs med vägen. Mitt liv som reklamnomad.

Arnewise.

Det är knasigt, men vissa jobb känns på nåt vis viktigare än andra. Det är dom där jag förnimmer blodsmak i munnen, vänder ut och in på mej själv, nära på klappar ihop av allt görande och efteråt lovar att jag minsann aldrig ska bli berusad igen. Därför känner jag mej lite rastlös när jag får sitta med uppdrag som mest bara kräver min hjärna. Varken lastutrymme eller fläng - annat än mentalt. Jag har turen att få jobba med flera såna grejer just nu. Som inte gör sej bra som varken backstagebilder eller iögofallande skryt. Men som på sikt har goda utsikter att bli nåt av det mest utvecklande jag har tagit mej för. Jobwise. Lifewise. Om bara pallet pallar.

Så. Jag har ägnat tid och kraft åt att rida in mina egna hästar på sistone. Tämjt mina ston. Tyglat mina hingstar. Av anledningar som jag med lite distans säkert kommer att begripa. Det har varit nyttigt. Stressigt. Svårt. Och givit mersmak. Varthän det bär vet jag inte riktigt. Mer än uppåt framåt. Den där vinden i håret är however en hisnande känsla. Att för en gång skull slippa jaga farten och bara hoppla med. Mot nya hinder - och höjder. Jiie. Haa.

Pågolvetplåtar hemma hos herr Ekstam. Jo jag tackar ja.

Självdisciplin.

Lördagsfirar med A framför Spiderman. Inte min kopp te, precis. Den största behållningen är hans stjärt. Alltså Spindelmannens. Fast och följsam. Fasligt va långt inne det sitter det här med att börja träna. Kommer jag på. Få rutin påt. Så man hinner känna att man blir både snyggare å gladare å starkare å piggare å fastare å lyckligare. Innan man allt för lätt ger upp. Tänker måndag. Lite längre fram.

Ett rent nöje.

Man lär av sina misstag. Säjs det. Jag undrar jag. För jag har åter knockats tills sängliggande av nån börjaskolaninfektion. Ett trist tillstånd som än en gång öppnat mina ögon. Sett tiden. Dammet. Tvätthögarna. Oordningen. Icketrivseln. Insett att jag glömt bort min egen härlighet i kaoset. Igen. Så. Nu ska det väljas tapeter till A. Rensas ut, skänkas bort, snyggas till. Göras plats, saneras störningsmoment och startas om på nytt. Basta.

Bakom linsen från veckans sista skarpa jobb i ett upphottat Kvarnbyn. Imon efter lunch lämnar jag telefon, dator och större delen av hjärnan hemma och checkar in kroppen min på SPA. Så lyxigt att jag nyper mej själv i armen. Ao.

Ett steg närmare Malmö.

Nånting man måste vara förbenat bra på i mitt jobb är att stå. Gå. Knata. Vanka. Öka. Just den här veckan gör jag Göteborg runt för att dra mitt strå till stacken i jobbet med marknadsföringen av soon-to-be Skandinaviens maffigaste köpcentrum. Jädra fint att få vara med på tåget alltså, även om fötterna just för tillfället ber om nåd. Emporia hela veckan lång. Sen fossingarna. Sen ska ni få vila.

Just det. Tidningsställen på Kungsmässan är fullproppade med sprillans nya Magasinet. Kom och hämta. Spring och köp.

Jädraskit.

Ibland. När man tillexempel har sett fram emot nåt som aldrig sker, längtat efter nåt som inte finns eller bara pressat sej själv hårdare än vad man tål kan man börja storböla av att trampa i en hundskit. Kan man.

Min gode vän Jonny å jag förbereder inför jul. Vi målar, sågar, snöar och pyntar så svetten lackar. Imorgon plåtar vi årets sista för Blomsterlandet. Ses i print i mitten av december - så nära men ändå så långt bort.

Den rullar. Äntligen.

Jag gjorde för längesedan ett uppdrag för Volvo lastvagnar. Det var stort, svårt och väldans hemligt. Fram till nu. För i dagarna är det grandios världspremiär av nya Volvo FH. Avtäckning, festival, gala, kändisar - i Göteborg och på flera platser runt om i världen. Så nu får jag prata om det. Om hur jag i 40 graders feber, tillsammans med F&B och Lennart, vigde dagar åt att pimpa lastbilshytter åt fiktiva chaffiskaraktärer. Jag ser någon här. Och tror mig kunna skåda fler framöver. Kul att äntligen se vad det blev av det vi gjorde då.

Jag gör allt mer mode. Också. Ibland i kombination med miljö, ibland icke. Det är en skön kontrast. Som spar en aning på flyttgubbemuskulaturen. I dagarna tu plåtas det livsstil på stora och små med Johannes. Ny kund, ny byrå, nygammal plåtis och nytt satans kul.

Mr P på väggen.

Om man bläddrar i Mr Perswalls senaste kollektion Expressions kan man nu se min styling från i våras nångång. Eller på Pinterest, där syns dom lite varstans. Gud vad tiden går

Bygger sovrumskuliss, fyller och kör skytteltrafik mellan diverse todos. Ler glatt åt generade hurras, antirynkinkrämar och lägger pannan i djupa veck åt personliga bryderier. Knör in barnkalas, hälsar knyte välkommen till världen och jämför lastutrymmen i körduglig investering. Säjer ja, tackar nej och räds för att ångra. Planerar dag för dag, timme för timme och hoppas litegranna att dom närmaste veckorna snart är över. Och till stor belåtenhet för samtliga inblandade. Dansar. Pausar.

Det regnar katter, hundar och allsköns kreatur från ovan. Jag har en dag helt utan möten. Inte ett endaste måstespring. Knappt några telefonsamtal, inte en endaste deadline. Nu är klockan 3 och jag har inte riktigt klivit upp än. Jobbat undan massvis. Från sängen, från soffan och från köksbordet. Ätit stillsam frukost, moodat, mejlat, bockat av och smakat på väl valda ord till roligt projekt. Med otvättat ansikte. Jag skulle inte kunna ha det såhär varje dag. Skulle jag inte. Men just nu känns det här galet bra. Lyxigt. Värt. Och så in i bomben välkommet.

Vi plåtar sista etappen av svunna tider. Tidstypiska tecken. Samtidigt som bilder på barnens purfärska kusin trillar in i mobilen. Så jäkla liten hon är. Och så vådsamt stora mina blivit. Var i hela friden tog tiden vägen? Och i samma andetag blir groparna i benen allt mer lättbegripliga. Tiden går.

Ni är rövhålar!

Nej, jag är inte ett dugg tudelad längre. Det blir bara skönt att återgå till vardagens rutiner. I synnerhet dagis. Att låta rastlös och konstant utbrottig fyråring få stimulans av jämnåriga. Låta storebrorsan lära sej fula ord, multiplikation och engelska i fred. Plocka ner greppen från väggarna och stretcha navelsträngen igen. Kom an nu hösten. Vi tänker göra dej bättre än nånsin.

När jag har barnvaktsbrist men jobb att sköta är jag glad att jag inte är tandspecialist eller anlägger spårvagnsspår.

Avslutar en smått kaotisk arbetsvecka med nostalgiplåtning i dagarna tu. Funkis, fri luft, sköna props, skönare låtsaskollegor och så fredag. En fin start på en lugn helg och jag känner mej äntligen såjävlaredo för en smått galen höst. Seså. Kombarakom.

En inte så liten fågel viskade häromdagen att Svenska Hems katalog är på ingång. Eller utgång snarare, för idag damp den ner i mina låda. Snart finns den för att beskåda också för dej. Alltid lika kul att se en färdig produkt efter allt slit. När man inte har insyn bakom kulisserna kan man omöjligt förstå hur mycket tankeverksamhet, planering, teamwork, jobb och övertid det krävs för att knåpa ihop en helhet på 100 fullmatade sidor. Bra gjort IPM och Superstudio. Ulricehamn i mitt hjärta. Tack.

Premiär för Dramaten.

När man bär hatt så tittar folk. Tror man. När man rullar en tantkasse efter sej är det ingen tvekan. Dom ser. Det är du och jag nu, Dramaten. Som knyter ihop säcken. For real.

Det är väldigt fiffigt driva företag för då kan man sätta sina högst dugliga barn i arbete. Ge dom sommarjobb under schyssta förhållanden. Jag diggar deras sällskap vid bandet - när stressen min är under kontroll. Ikväll fanns det tid, tålamod och rosa. Då får man god hjälp av både Större och Mindre. Och jag får öva mej i att backa. Sänka kraven. Säja jaa! fast min omedelbara tanke vill skrika neeej. Pengar å ansvar till dom. Utveckling å avlastning till mej. Så uppfanns win-win.

En smula av pajen.

Det finaste jag läst på länge. Varför gör vi så, var och en och alla. Gömmer undan det som betyder. I vår strävan att dölja sånt som egentligen ger oss ont. På riktigt. Det är befriande att säja. Skönt att höra. Strongt att våga. Jag har mina tyngre dagar jag också. Ska gudarna å precis alla andra veta. Men just idag är porslinet helt. Och till viss del nytt. För jag jagar stan runt på sköna prylar. Det växer fram nu, miljö efter miljö. En härlig känsla. Som när man tuggar på kritan verkligen inte är allt. Bara en liten del.

Idag är dagen när till och med svetten min luktar nystart. Måndagen. För jag städar och sorterar och bär. Letar, jagar, hämtar. Nu är det full fart på byråerna igen och det märks. I slutet av veckan plåtar vi skarpt. Men att det liksom är typ höst nu, redan, förblir ett årligt mysterium.