Största möjliga tystnad.

Den här tiden. Den lediga. För att lyssna. Till den minstas makabra historier om förlorade småsyskon och ljug så tungan svartnar. Hittepå om allt och inget. Fantasier. Tragedier. Storslagna tankar om livet. Som pepprar hål i huvudet när hon på sitt alldeles speciella vis redogör för sina iakttagelser av världen. Ofta häpnadsväckande. Märkliga. Klipska. Stora som små, berättandes med andan i halsen och med ord jag aldrig hört henne säja förut. Vissa är svåra. Krångliga. Som explodera. Det vrider sej i munnen. Och saft. Som blir safst, hur vi än tragglar. Jag hinner hjälpa henne nu. På riktigt och från hjärtat. Sitta jämte, stilla, och upprepa. Ord efter ord. Smaka på stavelser och ljud, tillsynes obegripliga för en snart fyra. Läsa samma skavda bok flera gånger om. Bläddra tre sidor fram och två tillbaka. Peka. Tusen och åter tusen undringar från frågvis. Envis. Tidvis. Som min store. Påväg bort med ändå närmare än någonsin. Nio år och full av tankar som flyger. Av armar som blir längre. Fötter som blir större. Ben som ställer sej allt bredare isär och som delar hans värld i tu. Nu hinner jag se. Se vart han är. När han fastnar. I sus och dus. Observera. Subtrahera. Lägga ihop ett plus ett och le. Känna att vi är lika, han och jag. Trots brunt och blått. Snopp och snippa. Jag hinner märka det nu. Känna. Leva i oss, jag och dom. Vi. Göra allt det småiga stort. Det är semester det.