Det tog ett tag, men tack vare jordens bästa hjälp förstår jag idag att det inte är verkligen som förändras från en minut till en annan, utan mina egna tankar. Med det inser jag att den som sätter begränsningarna för mitt liv är jag. Bara bara jag. Naturligtvis får jag nej ibland och gör saker med ett annat resultat än i min vision. Går bet på uppdrag eller kunder som jag legat sömnlös över, får stora skälvan när det närmar sej produktion eller brister i min roll på något plan. Men det där ingår i att finnas till och jag vet nu att beroende på hur jag väljer hantera det så blir det en tillgång eller motgång. Det är helt upp till mej. Så jävla befriande att haja.
Verkligheten förändras inte. Träden står i regel kvar på samma plats där de stod senast jag tittade. Det är fortfarande förbjudet enligt lag att köra utan bilbälte. Dagis öppnar halv åtta och stänger fem. Jag är inte sämre på det jag gör idag än igår. Mitt hjärta sitter på samma ställe som sekunden innan och klockan tickar i exakt samma hastighet som den alltid har gjort. Kärleken är livets bränsle och Domkyrkan är med största sannolikhet domkyrka också i morgon. Är den inte det så tror jag att jag står pall, ändå.
Trots medvetenheten som har gjort mitt liv så mycket mer innehållsrikt så blandar jag naturligtvis dagar då jag känner mej liten, till och med jätteliten, med dagar när jag känner mej längre. Vissa stunder känner jag mej sådär jättelång (som om inte 178 centimetrar vore nog). Idag var jag i jämnhöjd med stjärnorna när jag fick min virrhjärna att förstå aktiebolagssaker på
banken. Byråkrati. Struktur. Förordningar. Sånt man rätt ofta måste joxa med som företagare, issues väldigt långt bortom form, splitvision, konstnärsdrömmar och färgkodade moodboards.
Idag har varit en dag med flow och jag tackar universum för biffen. Luften här uppe är fantastisk. Imon lyfter jag ännu högre.
