Slår in paket. Snart är dom 3 och 8 år. Hur gick det till? När hände det? Är dom överhuvudtaget mina?
Jag tittar på dom. Barnen. Dessa yviga, levande, livsbejakande, orädda, hämningslösa och tokiga ungar. Så tacksam jag är. Så stolt över att får vara deras mamma. För tänk ändå, tänk att dom valde mig. Rastlösa, temperamentsfulla, dagdrömmande, äventyrslystna, passionerade jag. Med platt hår och platta fötter. Som skrattar och gråter om vartannat, som pratar först och tänker sen. Som kämpar med sej själv och med lasagnen.
Det måste varit nånting annat, jag undrar vad. Kanske hjärtat mitt, fyllt av varm, slajmig kärlek. Jag tror det är så den känns, den oändliga förälskelsen. Snacka om i nöd och lust. Utan ringar, manualer eller löften. Jag behöver bara få vara här, nära, och se på när mina barn - älskade ongar - tacklar livet. Den svåra, snåriga, härliga resan som tar oss dit vill vill och vågar.
Min ryggsäck är packad. Det är ni och jag med världen.
Tack älskade fina fina ni för att jag får vara här med er.
Jag gör mitt allra bästa.
