Stålmamman.

Ibland är valet enkelt. Förvånansvärt lätt att lägga allt så förbaskat livsviktigt man har åt sidan för att åka och bry sej om. Ilar till kyrkan. Till pojken min som ska läsa en replik som fastnar. I gropen i halsen. Om kvinnor och Jesus och en stor sten som tydligen är i vägen. Den är krånglig, meningen. Jag förstår att han inte hittar sammanhanget, det är knappt så jag själv begriper. Om jag ens vill. Känner hans eskalerande andetag och uppgivenheten som ekar i mikrofonen. Långt inuti mej själv, i hjärtat. En massa ögon iakktar. Väntar. Skruvar. Från små och stora. Hur inombordspaniken bubblar upp under taket som är fasligt högt. Då blir tömtmamman stålmamman. Ibland är det bara så självklart att finnas till. Och på riktigt gudomligt.

Ja. Visst tusan gör det ont i bland. När knoppar brister. När saker som legat och trängt under ytan plötsligt inte längre får plats. När man är mogen för förändring. Nya tider. Ont i det läskiga med att våga tro på nånting nytt. Förlita sej. Veta att tiden är förbi, men samtidigt så väldigt inne. Här. Nu. I morgon. Eller snabbt långt borta för den som tvekar. Som väljer rätt eller ångrar. Som oavsett hittar ny väg. I mej känns för dagen inte ett endaste aj. Men så gör jag också just mitt allra bästa för att smita dom förbi.

3 snabba.

Jag kan inte tänka riktigt som jag vill just nu. Men tre saker slår mej heltapropå.

1. Det finns absolut ingenting glamouröst med det här yrket. Jag vill bara säja det. För jag blir nästan varje dag förvånad över hur många det är som får det att verka så. Eller också är det bara jag som har missat precis hela grejen. Som snubblat förbi. Jag säjer inte till er som strävar att det inte är kul. Stor skillnad.

2. Auktoriteter. Vad är det egentligen med dom? Letar i min kbt-tränade hjärna efter någon händelse som skulle kunna ha satt sina spår. Som får mej att rygga två steg och hålla andan. Bli jätteliten och lipa lite inombords. Jag tror att jag ska se till att bli en auktoritet själv, nångång. Med rak rygg och skitmycket pondus. Lena ögon, lust att lära och stor karisma. Då så skulle jag ta såna som mej själv i handen och leda dom rätt.

3. Att blåsa upp sitt eget ego är som grafitti på folks staket. Det borde vara straffbart.

Pew.

Idag har jag sytt, jagat barn, deras mammor och mina egna äggstockar som stundom varit ute på vift. Tolv knoddar runt året gamla plåtades för Liberos höstkampanj på en och samma dag. Pew, det tar på krafterna. Meeen va gulliga dom e, dom pyttesmå. Strax tar jag min tjugotvåkilosbebis på ryggen för nerrigg, kvällsprep och betalning i ring med Hello Kitty. Bästa teamet.

Lite senare.

Sen tänker jag. Hela tiden. Sen ska jag boka den där resan med barna. Sen ska jag återgå till att prata i hela meningar. Sen ska jag dansa all night long. Sen ska jag ha påriktigthelg. Sen ska jag ringa mor och syster. Sen ska jag ta itu med. Sen ska vi åka till badhuset. Sen. Sen. Sen. Fast sen kommer inte. Det ersätts bara med ett nytt. Ett angenämt bekymmer, kan tyckas. Ja. Jo. Såklart. För sen, när allt lugnar sej. Då.