Lite senare.

Sen tänker jag. Hela tiden. Sen ska jag boka den där resan med barna. Sen ska jag återgå till att prata i hela meningar. Sen ska jag dansa all night long. Sen ska jag ha påriktigthelg. Sen ska jag ringa mor och syster. Sen ska jag ta itu med. Sen ska vi åka till badhuset. Sen. Sen. Sen. Fast sen kommer inte. Det ersätts bara med ett nytt. Ett angenämt bekymmer, kan tyckas. Ja. Jo. Såklart. För sen, när allt lugnar sej. Då.