Ja. Visst tusan gör det ont i bland. När knoppar brister. När saker som legat och trängt under ytan plötsligt inte längre får plats. När man är mogen för förändring. Nya tider. Ont i det läskiga med att våga tro på nånting nytt. Förlita sej. Veta att tiden är förbi, men samtidigt så väldigt inne. Här. Nu. I morgon. Eller snabbt långt borta för den som tvekar. Som väljer rätt eller ångrar. Som oavsett hittar ny väg. I mej känns för dagen inte ett endaste aj. Men så gör jag också just mitt allra bästa för att smita dom förbi.
