Stålmamman.

Ibland är valet enkelt. Förvånansvärt lätt att lägga allt så förbaskat livsviktigt man har åt sidan för att åka och bry sej om. Ilar till kyrkan. Till pojken min som ska läsa en replik som fastnar. I gropen i halsen. Om kvinnor och Jesus och en stor sten som tydligen är i vägen. Den är krånglig, meningen. Jag förstår att han inte hittar sammanhanget, det är knappt så jag själv begriper. Om jag ens vill. Känner hans eskalerande andetag och uppgivenheten som ekar i mikrofonen. Långt inuti mej själv, i hjärtat. En massa ögon iakktar. Väntar. Skruvar. Från små och stora. Hur inombordspaniken bubblar upp under taket som är fasligt högt. Då blir tömtmamman stålmamman. Ibland är det bara så självklart att finnas till. Och på riktigt gudomligt.