När jag ser tillbaka på mina senaste två år här på jorden inser jag hur många beslut jag har tagit. För att jag velat och för att jag har behövt. De flesta av dem har varit obekväma, åtminstone till en början, och jag kommer ofta på mej själv med att önska att någon annan kunde bestämma. Ödet, grannen, Obama - vem som helst!
Man måste offra någonting för att får det man vill ha. Det är läskigt. Och helt naturligt, om man kan se logiskt istället för känslomässigt på saker och ting. Men serni, så jobbar inte jag. Här är det känslor för hela slanten. Dom sitter utanpå kroppen som små saftiga äpplen som kan plockas när någon blir sugen. Dom kan trampas på, långsamt mosas och flyta ut under lerig sko. Eller så kan dom avnjutas med lust och glädje, typ i paj. Vilket alternativ det blir har jag ingen aning om. Och det är just den grejen, ovissheten, som då och då får min mage att vända sej ut och in.
Och nu har jag gjort det igen. Både för att jag ville och behövde. Jag har fattat ett hastigt beslut om nånting - för mej - jättestort och jätteotäckt. Och Drömmen skrämmer plötsligt skiten ur mej, just när jag har den i min hand.
Kan ingen bara skicka receptet?
Ps. Betyder trettioårskris att man krisar konstant tills man är trettio för att därefter blir klok, bekymmerslös och vacker? I så fall ser jag ljuset.
