Jag flyttar!

Packar. Stuvar liksom om. Inifrån och ut, överallt i livet. Det händer så mycket så snabbt, och så länge jag håller mej på banan i kurvorna älskar jag farten. När jag kliver ur med stadiga knän. Då är Livet. Jag byter kontor, skalar ner fast jackar ändå upp. Skaffar husdjur, månadsspar och gedigen utbildning. Utvecklar ett nytt företag. Jobbar intensivt med det jag redan driver. Bygger hemsidor, bättre själförsvar och kanske trettio extra kvadrat. Bokar jobb i solig agenda och programmerar in maggropssegrar i mitt mentala rum. Just i det här forumet ser ni mej inte på ett tag. Det blir snart andra rutiner. Nytt, nytt, nytt. Och ändå efterlängtat långt tillbaka till det gamla. Förvirrande för dig, men glasklart inuti mej. Så. Kram.

Även fast jag har ett jobb som ofta är för bra för att vara sant. Så är det en fröjd med semester. Snart tre veckors ledighet. Bortkopplad. Avkopplad. Tid för icketankar och framtidstankar. Men mest bara och allt. Här och nu. Jag summerar min vår som en av de bästa. Inte för att jag har blivit varesej rik eller berömd eller yngre. Men för att jag har fått högst oväntade upplevelser som numera hjälper mej i allt jag gör. Trevlig sommar, eder alla.

Hotellallergi. Krockad hyrbil. Kvarglömd dator. 3 mindre bra av 7 gånger så många väldigt. En veckas reklamfilmsinspelning avverkad och sommarlovet är nära. Jag ska bara.

Ish libedish.

Trillar in på sms. Från mej ramlar tårar. Glada. Ledsna. Uppgivna. Hoppfulla. Min stora lilla A, så nära men allt för långt bort. Tjugominuter för mycket. Tjugocentimeter oss emellan. Man skaffar inte barn för att vara ifrån dom. Så är det. Jag både vill. Och vill aldrig. Vänja mej vid det här.

Jag är den förste att erkänna. Att jag helst vill att vissa veckor ska vara över när dom just har börjat. För att tiden är knapp. Pressen stor. Hjärnan full. Och hjärtat på svaj. Då är det fint när svåra saker blir lätta och frågetecknen ropar hej! När jag nyper mej i armen över att leva på raka rader och diskskum med perfektion. Och träffa människor som tar sej in. Tacksam är jag för insikt och utsikt. Milsvid.

I hårdträning.

Trädgårdsfixträningsvärk. Mässbyggarsmärta. Icaadrenalin. Modevisningsutmattning. Och mingelmjölksyra. En tuff vecka väntar.

Efter att ha spenderat veckan på jobb i en husbil, är en köpahötillmässmonter-tur ut till landet denna soliga fredagskväll mycket välkommet. Fritt. Jag skulle vilja klara av att bo så här. Långt bort från allt som jag inbillat mej är viktigt. Nån gång ska jag pröva. Ska jag. Luktar magiskt i bilen.

Just idag är jag svårt avis på en iPad.

Husvagnssemester light när vi rullar in för ett av de sista stoppen i en lång och riktigt bra Autobahn med och för Didriksons.

Till er som idag fått ta del av mitt oglada jag. Det ofokuserade, oroliga, hinnerintemed-iga Louise. Nu. Så ler jag också. Åt eländet och allt det braiga. Och det alltjämt ofrånkomliga blurret däremellan.

NewYork, Mölndal, Stockholm, Alingsås, Lund, Spanien, Paris, Ulricehamn och Borås. Vi kommer farandes från alla håll och möts i ett kylslaget men ack så förträffligt Grundsund. Fina dagar, fina bilder. Och en efterlängtad påminnelse om hur jäkla uppfriskande det är med nya möten. Älska olikheter.

Roadtripar till studion och magnifika mackor i Borås för att under kvällningen göra en helomvändning till Grundsund. Våra tre dagar på vägarna med Didriksons är starten på ett par veckors intensivt arbete med hundraårsjubilaren. Nu. Kör. Vi.

Tantvarning.

Imorgon fyller jag år. Diamanter, restaurangbesök eller en resa till Berlin. Jag har försökt med dom alla, men landar på hemlarm, brandsläckare och fotriktiga skor. Hur mycket jag fyller? 31.

Stressen är positiv. Stressen är positiv. Stressen är positiv. Mantrar jag och tänker att jag får tillfälle att göra slag av sakerna jag just lärt mej. Måla upp. Strukturera. Genomföra. Veckorna som kommer är galna. På språng. Sätter både hjärta och hjärna på hårda prövningar. Jag litar, som väl är, fullt till dom båda. Upp till bevis.

I natt har jag knappt sovit en blund. Igen. Jag hör inbrottstjuvar i hallen å folk på gruset å bilar som stjäls å broilermöss på vinden. Min så fint upphängda jubileumsstass ser ut som en mördare och så fort jag blundar en aning trillar fantasin in en marig dröm. Då längtar jag efter att bo i en lägenhet med jättemånga portar och innerdörrar och kedjor och plyschoveraller å fjärde våningar och branta trappor som ingen med ont uppsåt orkar ta sej an. Typ som den på Nordhemsgatan som vi har plåtat i dagarna tu, Valentin och jag. En sån.

Så fasligt glad jag blir av att se andras mod, drivkraft och kreativitet ta sej i uttryck som små kaniner och annat festligt. Gå.

Hjärnfrys. Prestationsångest. Tidsbrist. Bloggare ber om ursäkt. För att dom inte är lojala nog. Inte uppdaterar tillräckligt ofta. Delar med sej. För andras skull. Jag tänker inte göra det. Säja förlåt för att livet har behövt mej mer. Mer än dom tomma raderna. Istället. Så är jag förbannat glad för det. För att det finns viktigare platser för mej. Än här. Och för att linan inte längre svajar så förskräckligt. Eller just nu. För det kommer dagar när vinden tar tag igen. Och kjolen vippar. Mer i sidled än som nu, upp å ner. När jag studsar i ivern av att hittat balans. Inuti och utanpå.

Hej vårtecken!

Husfasadfärgskrap, rullgrus, gräsfläckar, köpamjölkpromenad, nystulna sommardäck, talgbollar, tinande bajs, oinkande isar, granne med röjsåg och semesterledighetslapp på dagisdörr. Idag älskar jag er alla.

Björnen sover.

Jag har gått i ide. För en stund ägnat tankar åt svåra beslut, hissnande utmaningar och funderingar på framåt. Kommer tillbaka med våren. Utvilad och med ny power.

Dagens insats.

Ett sånt där viktigt möte senare. Med portförbjuden rest mellan tänderna, upproriska fjärilar i magen och förminskande tankar i fejd med övermod. Nu är det över och jag ska fira mej själv. För att jag fixade det. Andas ut, andas ännu mera in och njuta av dagen. Gott axeln, det gjorde vi bra.

Vi intar pitchposition. Jag på alla fyra. Jonny strax bakom. Idag blir det åka av. Tjo!

Vissa dagar känns bara såhär. Plötsliga. Oförberedda. Överrumplande. Och problematiska för början till slut. Min måndag var en riktig måndag. En sån som man inte tycker om. Men tisdagen. Den ska jag ta med storm.

Igår gick en störtfin bilaga från begåvade gänget på NY. ut tillsammans med Resumé. Och jag fick vara med. På ett litet hörn, trodde jag. Det blev ett rätt stort. Jag som egentligen får utslag av oanmäld uppmärksamhet kan inte bli annat än på glatt humör för pushen. Och säja tusen jäkla tack.

Idag plåtar jag med det här kompaniet. Och fick en ovanligt behaglig studiodag som avslutades med vårsol över stan. Trött efter veckans pressade schema ser jag fram emot en framtidsfredag och en helt ledig helg i tresamhet. Maah.

Plåtar dagarna tu i fin funkis med Lotta å gänget. Och väldigt liten hiss. När jag får den äran att vistas i luftiga lägenheter med mäklarnas Möjligheter blir jag alltid flyttasugen. För att det är så mycket roligare att tänka nytt än att spika sista listen. Att projekta. One more day to go, sen byts inredningen ut mot high heels.

Måndag hela veckan.

Jag inleder ännu en sån där vecka när allt måste klaffa. Att produkterna anländer på exakt klockslag så att budbilen som står med motorn på hinner leverera rekvisitan till rätt adress vid rätt tillfälle och. Puh. Telefonen larmar stup i kvarten för att hålla ordning på deadlines och om jag kikade in utifrån skulle jag nog undra hur i hela friden jag får ihop allt.

Lite ensam mamma söker.

Det spelar ingen roll att jag kan sova länge. Äta frukost på ändan, måla två lager nagellack, löpträna till Tjörn och tillbaka, se över varenda pormask, berusa mej och fritt välja teveprogram. Att jag kan egentida mej igen varenda sekund av genomliden kräksjuka, mjölkstockning, multiplikationsläxa, föräldraaktivitet och treårstrots. För när man får det obegripligt stora privilegiet att sätta barn till världen programmerar varenda cell i kroppen in sej på att finnas där. Ta hand om. Skydda. Övervaka. I precis alla väder. Alla klockslag. Jämt och alldeles oavsett. Så. Att plötsligt inte vara där hela vägen. Säja hejdåvisesnästavecka. Växintealldelesförmycketutanmamma. Torka brännande ögon över fruktdisken och skriva lista på lista över akut och livsviktigt att göra. Nu. I helgen. På onsdag. Bara för att slippa tomheten. Tappert försöka fylla det stora hålet i hjärtat som lämnar eko vid varje barnslig tanke. På dom små. Vars avsaknad lägger sordi på precis allt annat. Det gör så aj. Känns så fel. Tills dom kommer till mej igen. Mina.

Jag jonglerar friskt just nu. Med modeplåtningar, föresläsning, inredningsuppdrag, utbildning, projektledning, magasinsbyggeri och eventplanering. Det blir sjudelat, blir det. Men också helt i sin ordning. För även om jag ibland önskar att upplägget var ett annat, så är det så min vardag ser ut. Flexibel, jovisst. Men alltid i klorna på mina uppdragsgivare. Tack som tusan för det.

Vabruari.

Antagligen får jag bakdäng för det här inom kort. Som att äta min hatt. Men jag känner mej avslappnad på jobbet. På ett bra sätt, alltså. Lagom stor belastning. Jag får gjort det jag ska. Tar i den mån det går en sak i taget. Upplever ett uns av kontroll och ett inombords lugn som min kropp hittills för jämnan stött bort. Kan det vara en långvarig släng av erfarenhet, eller är det bara helt vanlig feber?

Många bäckar små.

Solglasögonpremiär och livspepp. Två hjärtan bredvid mitt, den perfekta avokadon och så total harmoni i studion. Det brusar i min å.

Är det nånting som inspirerar mej så är det andras drömmar. Det osammanhängande. Men också självklara. Krokiga, svåra och hoppfulla. Det där glittret i ögonen som på signal väcker lusten i mina. Idag har jag ägnat tiden åt att mötas. Lyssnat, dragits med och delat ut. Av det man önskar komma skall. Sotet är att det blir jobb hela kvällen. Men vad gör väl det när man har både semla och sällskap under tiden?

Jamensåbradetgick. Fendrar, skyltdockor och livs levande gjorde alla en strålande insats. Efter att ha jobbat hårt och sovit lätt i dagarna tre, förundrats över allsköns mer och mindre kända karaktärer, fastnat specifikt för Jöbacks nya frisyr och Foppas allt för gamla. Så rullar ekipaget nu så sakteliga hem. Snöslask och regnrusk. Tack storstan, hej kära mindrestad.

I full karriär.

Mot Stockholm Fashionweek och Café Opera för upprigg, styling, pressvisning, mingel, nedrigg och succé. Uppdraget är att sätta hundraåringen Didriksons på modekartan med sin finfina jubileumskollektion. Hipp hipp hurra för nya vindar i seglet.

Trestegsraket mot förkylning, filt över axlarna och digg i örona. Massivt barnlängt och så kreativt kaos runtikring. Planerar tidning fysiskt. Stylar modeller, hänger gardiner och letar locations mentalt. Och drömmer innerst inne om nåt helt annat.

En lite mindre vanlig dag på jobbet. Jag storstädar i studion, ungarna teatrar. Glad blir jag. Av sällskapet, lusten och den totala avsaknaden av tekniskt flimmer framför ögona. Bakåtsträvarmorsan i sitt esse.

Så dumt det är. Va? Att börja dagen med att jämföra. Framgång och lycka och hårkvalitet. Fast jag i själva verket har alldeles nog att tampas med. När jag i vart annat andetag undrar om jag fixar det här. För att i nästa lätta från marken. I övrigt. För att i mångt och mycket vara en kreativ drömmare är jag egentligen fasligt nöjd med hur jag tar mej igenom omfattande budgetplaneringar. Som jag för tillfället allra mest sysslar med, på varenda front och från morgon till kväll. DET. Ska jag fokusera på idag. Istället för ytliga blodkärl och ständiga livsförverkliganden på en sketen rad.

Värld. Världare. Världast.

Förbereder för presentation. En början på en stor. Rätt så livsviktig, känns det som. Struntar i alla oskrivna regler. Klipper, klistrar och fnissar åt min egen genialitet. Tillbaka till 4. Skjuter från höften. Siktar med hjärnan. Lossar med hjärtat. Full på lek. Lös på krav. Borta är om:en och men:en, Jante och Alla Dom Andra. Å jag tänker för en sekund. Att kanske är det så. När man är inne på sitt trettioförsta år. Att man faktiskt har lärt sej nåt. Om sej själv och andra. Av misstag och panik och lycka och noll och nitar och ansvar och underbart och förlåt och barn och o-barn och hopplöst och depp och sjukdomar och medgång och svek och naket och husbrand och skit och motgång och ärligt och skilsmässa och död och tvivel och nykärt och tro och hybris och påt igen. Så att det börjar bli så mycket enklare att bara vara precis den man är?

Plågsamt potpurri.

Soffjobbar jämte ifartenskrivna anteckningar. Om knopar, Japan och E:n. Försöker hitta flytet i tankarna. Tryggheten. Disciplinen. Lägga band på latheten och fastnet. Och ivern att sätta igång. Så många saker som hänger på saker. Varandra. Jan blir stort. Nejn blir större. Låt oss gemensamt korsa för yes.

Jag är teknisk dyslektiker. Och skäms inte nåt nämnvärt för det. Även om ett och annat ögonbryn höjs över tillsynes grundlösa vredesutbrott över kaffekokare, fickteknik och detta obegripliga pärlband av fjärrkontroller. Men nu, när jag mer än gärna vill ladda ner Trendensers inte nådigt populära iPadmagasin till makapären jag sedan länge överlåtit till barna. Så blir det genant. Nu. När jag vill ge det lillaste jag kan tillbaka till Frida som i senaste numret publicerar en artikel om rätt så mycket mej. Jag googlar kurs. Önskar intresse. Och bugar djupt för uppmärksamheten.

Hemmakontoret avdammat. Almanackan inköpt. Simskoletider, laserdomekalas och sophämtningsdatum på frontrow. Ett och annat vet-redan-nu i darrigt bläck. Bokföringslängt. Liggläget bytt mot stående, efterbrandensaneringen påbörjad och första tvåmannakonferensanhalten säjer Stockholm. Letse go.

Det är fiffigt ändå, livet. Att det styr och ställer självt. Som om det vet att man behöver. Målar upp Meningen med allt tydligare konturer. Allteftersom. Jag struntar blankt i att börja nåt nytt. Jag tänker fortsätta finslipa på det liv jag redan har. Önskar. Som är upp och ner och stort och smått. Mycket, litet och marängsviss. Jag ska njuta. Trivas. Gilla. Lite mer för varje dag. Våga större och tro mer. Nytt år, samma möjligheter. Så jobbar jag.