Medan mina utspökade ungar skrämmer godisgömman ur grannarna, ägnar jag mej åt att läsa om rädslor. Eller mer specifikt om att utmana sin feghet, acceptera den och faktiskt gilla att den finns. Förstå att ängslan är där för att utveckla, ta oss närmre stjärnorna. För darrar på knäna gör vi allihop, åt vitt skilda saker, och det enda rätta är att pröva dom, demonerna. Förr var jag en räddhare, fast jag dolde det förbannat bra. För att jag var skraj för att vara skraj, gissar jag. Idag gör jag mitt yttersta för att medvetet skrämma skiten ur mej själv så ofta jag ser en öppning. Eftersom jag älskar känslan av att vinna över mitt egna jag. Och för att jag har förstått grejen med att ge mej själv chansen. Vill man ha nåt får man helt enkelt ta det. Sååå - bus eller godis?
