När man är tre bast kan man skylla de flesta av sina otyg på en lillebror som inte finns. Och komma undan med det. Ett avundsvärt faktum som förmodligen funkar mindre bra i vuxenvärlden men som trots det får mej att längta efter en egen låtsaskompis att lämpa över bördorna på. Som en fiktiv räddare i nöden. Ja, en sådan skulle vid närmare eftertanke kunna vara bra att ha till mycket. Åh Molgan.
