Idag när jag som vanligt körde i panik tack vare min något optimistiska tidsuppfattning passerade en man i alltför lugnt och stilla gemak för situationen framför mej. Mot röd gubbe. Jättenära. Han småsprang inte ens och hade alldeles lugn och klar blick. Helt tvärtemot mej. När jag susade förbi såg jag att karln var präst. Och jag undrar sedan dess om det var Gud jag såg i hans ögon. För liksom, någon måste ha låtit honom veta att detta skulle sluta fint när han bestämde sej för att stövla på. Trots oddsen. För om Gud är den Gud jag förväntar mej att han är så var han fullt medveten om att kvinnan bakom ratten var
1. jag
2. iklädd high heels
3. helt oförmögen att få bra träff på bromsen
Med tanke på detta borde vi, alltså Gud och jag, tämligen ha nån form av connection. För det som hände var sannerligen inte bara något mellan prällen och Honom. Herre min skapare, det här måste jag forska vidare i.
