Ord. Åh vad jag älskar dom. Älskar att höra dom. Se dom. Skriva dom. Och japp, säja dom. Det har blivit många ord sista dagarna, sagda, hörda och nedpräntade. Utan visor, faktiskt inte en endaste liten trudilutt. Men desto fler finstämmiga fraser som dansat in genom trumhinnan och som fått mej att åter hitta flowet. Rytmen. En ljudlös melodi som knockade om:en och men:en. Tvivlen. Som drog ut den där lilla taggen i sidan. Ord är en drog för mej. Jag är periodare. Kan vakna och längta efter att få säja dom.
Den här mannen har något skönt i sin penna. Bläckpenna. Lätt och rimberäknelig, men ändå med en poäng som fångar mej, på fler ställen än ett. Och många sätt. Fast jag kommer knappast säja högt att jag stampar takt till Eric Amarillo. Men är det lönefredag så är det. Och har vi smygstartat höstlovet så har vi. Och är beskeden goda så är dom.
Man ska vara noga med att ta glädjen, det har jag lärt mej. Lägga allt annat åt sidan och fånga den. Håva in lite varje dag, här och där, tills man har en stor svärm att fylla magen med. Precis så ska jag alltid göra.
