Herregud så förlösande det är att lipa. Bara låta krokodiltårarna rulla till mitt eget Se & Hör. Glömmer det ibland; håller igen, klampar på, stirrar maniskt framåt. Gräver djupt efter det goda. Gömmer mej sen i allt som är så förbaskat bra.
Fast vad vore solsken utan regn? Salt utan sött? Vaxning utan hår? Sätter mej åter längst bak i berg-o-dalbanan. Släpper taget, lyfter armarna, litar. Ju mer magen vänds ut och in desto mer vill jag ha. Skräckblandad förtjusning. Känslan av livet på en skör tråd. Stannar och vill iväg igen. Rastlösheten. Kicken. Aldrig missa tåget. Det gör mej glad och ledsen på samma gång. Just idag regnar lyckan ur mina ögon. Tänk att riktigt dålig fredagskvällsteve påminde mej om häret och nuet.
