Herre min skapare. Den där Berit visade sej vara ett riktigt yrväder. En vildkatt. Som jag när jag likt en lejoninna vakar över ägor, lösa tegelpannor och mörkrädda barn. Klorna utåt och blottade tänder. Hjärtat som vanligt på vid gavel. Tar emot orkanen långt in i kroppen, mitt i prick. Känner tvärdraget, hör ljudet av klaffar som klapprar och slår. Rytmlöst och förvirrat. Trevande i sin letan efter lä. Det stormar, innanför och utanpå. Sådär som jag tror att livet självt helst vill att det ska vara. Varm och kalla vindar. För att vi ska fatta att det är ett jäkla äventyr att få vara här. Med det inte sagt att det är enkelt.
Tänker på alla som inte har det som jag: tak över huvudet, ömma famnar och en varm säng. Det är orättvist.
Spenderar halva veckan i Stockholm, kursandes. Resterande tid ska det plåtas, dagisjulpysslas, inför-2012-mötas, bokslutas, mejlutskickas, afterworkas, kontorbytas och tidningsplaneras. Allt i ett fortsatt behagligt och hanterbart tempo. För jodå, övning ger färdighet.
