Utmaning. Ett slitet ord. Fast oh jag gillar dom. Att det krävs möda och visst mått av besvär. Det blir roligt då. Kanske inte under tiden men efteråt. Roligt att satsa. Lyckas. Alltid roligt att vinna. Att rutscha ner från högsta berget. Se upp i backen, för jössenamn.
Om jag är tävlingsmänniska? Nej. Jo. Eller, jag gillar egentligen inte själva momentet. Genomförandet. Kissar ner mej av nervositet på mitt gömställe. Blir torr i munnen om jag måste. Men känslan efteråt. Känslan, mina kamrater. Det är den vi vill åt. Alltid. Eller så länge man får ut om så bara en gnutta gott. Hjärnan skriker att deadline sedan länge är passerad men hjärtat stretar emot. Behovet. Det fick jag svart på vitt igår. Så nästa gång jag undrar vad jag håller på med ska jag fråga vad som driver mej. Egentligen.
Jag står inför många utmaningar just nu, på alla fronter, och gör mitt bästa för att välkomna dom. Med verklig skräckblandad förtjusning.
