Skullen, borden och måsten. Dom hopar sej över huvet på mej, just nu. Kraven. Allra envetnast är som vanligt dom som kommer från mej själv, ur mej själv. För jag vill så gärna. Men vet inte i vilken ände jag ska börja. Slår knut gör jag. Stoppar upp mitt alldeles egna projekt. Nåt som jag verkligen vurmar för, kanske mer än allt annat jag har i händerna just nu. Det stjäl energi, vilket det får göra. Det ska absolut få sno min tid och tanke. Gräva sej inåt. Problemet är att jag inte lyckas omvandla den, energin. Den verkar liksom aldrig bli till den där rörelsen som behövs för att komma framåt. Istället tar den form av nån tjock sörja som stänger igen stora delar av verksamheten. I alla fall så skyller jag diverse bryderier på den. Massan. Prestationsångestklägget.
Om jag fick bestämma skulle jag ha en väldans massa knappar på min kropp. Av och På. Lite som i ett flygplan, eller kärnkraftverk om ett sånt ser ut som jag tror. En stor tavla där det liksom blinkar i olika tempon. Ett proppskåp av aktivitet som lyser och slocknar. När man behöver spara på strömmen så trycker man bara. Och låter en källa vila medan en annan ligger i så det slår gnistor.
Ja det hade verkligen varit nåt för mej, ett sätt att dela upp energin. Undrar vem man ringer om en sån sak?
