Jag är en sucker för pelargoner. Fick min allra första av goda vänner på en födelsedag för några år sedan. Den blev snabbt min bebis. Och den lever än, för att jag sköter den prickfritt. Liksom dess kompisar som sakta men säkert blir fler. Sticklingar. Gödsel. Koldioxid och vatten. Jag göder - dom frodas. Det finns mycket kärlek oss emellan. Och den är för en gångs skull förbannat enkel.
Jag gillar symboliken i mina kära blomster. Parallellen till tillvaron. Att se blomstackarn som en metafor för det vardagliga alldagliga och ibland skitknepiga. För på samma sätt som jag ger blomman min ny livskraft när jag plockar bort vissnande blad, klipper slokande stjälkar och tillför näring, kan och bör jag med jämna mellanrum gödsla mitt alldeles eget liv. Rensa upp. Klippa. Så nytt och tja, kanske rent av bli redo att blomma ut?
Personliga bokslut är bra. Kniviga, men bra. Galet mycket har hänt i år. Nu ska jag bestämma mej för vad av allt det där som var roligt. Givande. Nyttigt. Meningsfullt. Värt. Och vad som var totalt onödigt. Fundera på vad jag har lärt mej. Vad jag vill göra annorlunda framöver. Hur jag ska prioritera. Vart jag är på väg och hur jag ska nå mina nya mål. Privat och i jobbet.
Vissa blad är svårare att plocka. Både ur krukan och själen. Dom där det finns en gnutta hopp. Något grönt. Ett skott. Ett frö. En tanke eller plan. Men. Ibland vissnar även den tjusigaste blomma. Nånting brister, hjärtat svider. Som på riktigt. Men ju mer man kapar, hur mycket det än tar emot, desto mer energi får det nya. Chans att växa. Bilda nåt nytt. Nånting bättre. Så jäkla banalt kan det vara ibland. Det där livet, på en fånig blomsterpinne.
