Som egen företagare är man ensam. Egen, ja, det säjer ju sej självt. För samtidigt som jag träffar mer och härligare och bättre människor oftare än någonsin tidigare så har jag aldrig heller känt mej så allena. I själen. Ensam med beslut. Vägval. Medgångar och motgångar. Tid. Tankar och funderingar. Därför gör alla möten med inspirationskällor och klippor mej så uppåt. För det finns så många, man möter dom varje dag, sådär på stan. På Ica. På spårvagnen. Utan att veta hur mycket dom har att ge, där inunder. Dom där mötena är tack och lov mer eller mindre dagliga. Mina utspridda kleptomaniknyckta kaffemuggar. Dom räddar mej. Stunderna tillsammans med folk som gått sin väg, mot och med just sina odds. Som drömt och vågat. Tagit reda på, slängt sej ut och landat med åtminstone några liv kvar i behåll. Som tittar tillbaka, utan att ångra. Som är dedikerade och medvetna. Som kan, vet och vill. Men ändå. Ensamhet. Hatkärlek. Gödande och förödande. Men jag lär mej, bit för bit.
Idag har en bankman, två stycke barn, en rörmokare, tre goda grannar, ett luciatåg och en grånande dagisfröken den stora äran att tillsammans med mej själv förgylla denna snöblaskiga tisdag. Klart det går. Allting går.
