Energier är fängslande. Härligt. Sättet på hur man som en magnet kan dras till någon. Eller något. Nåt som händer tillräckligt sällan för man ska väckas som av en elchock när det väl sker. Jag såg en dokumentär om en kvinna som var djupt förälskad i Berlinmuren. Och den i henne, sa hon. Det måste ju med energi att göra. Eller möjligtvis galenskap. Jag undrar hur som om det inte finns en sån monumentådra i mej. För alla gånger jag springer på nåt tillsynes obetydligt ting - stort eller smått - med en vacker form, struktur eller känsla pirrar det nåt alldeles väldigt. Jag darrar på benen och blir lätt flammig på halsen. Flämtar lite och får svåra problem att hålla fingrarna i styr. Varenda organ i kroppen vill ha. Just idag var det en porslinsserie som fick min fuktiga uppmärksamhet. Som fick kroppen att skälva. Så varför skulle inte Eiffeltornet lyckas med detsamma? Eller ännu hellre Åby Simhall. Då skulle jag ju ha min stora kärlek på typ gångavstånd.
Bara en hastig tanke medan jag preppar intensivt för veckans uppdrag med Blomsterlandet. Hela jag leker vår, störtskönt.
