Tänk va, att jag ibland måste påminna mej själv om att dom här 2 finingarna är det viktigaste jag har. Kan i samma tankesvep inte låta bli att undra om jag nånstans är en sån där typ som skulle kunna föda fram ett helt fotbollslag. Och sen ta hand om dom, förstås. Vara konstant gravid och tålmodig, fullständigt obekymrad över uttänjda bomullstrosor, degig mage, taskigt pensionsspar och att ratta bil utan servo. Vara sugen på min hålögde man i stentvättade jeans tillräckligt många gånger för att fortsätta bolibompasexa fram knoddar i ett rasande tempo. Gång på gång vara lika genuint glad över plustecknet utan en enda tanke på hur i hela friden detta nu ska gå. Helt tillfreds med att enkom prata bb, bajs och blöjor och att jobba extra i närbutiken några timmar i månaden i utbyte mot nio kilo wienerkorv. Alltihopa bara för att jag är så på-riktigt-nöjd och lycklig över alla liv jag satt till världen. Över mitt bidrag till Moder Jord.
Jag måste erkänna att blotta tanken känns oerhört befriande. Fast på ett högst skrämmande sätt. Och ja. Jag generaliserar. Men jag tror att jag skulle bli just sån. Med trögsvängd bil å Klädkällanbyxor.
