Alla känner väl igen den kittlande känslan av att göra nåt förbjudet. Väldigt förbjudet. Som att kasta snöboll på buttra gubbars framrutor. Köra trimmad Puch Dakota på skolgården. Palla äpplen hos häxansurtant i huset bredvid eller gömma öl i buskarna och dricka sej glad fast man absolut inte får. Dom darriga nerverna. Studsande hjärtslagen. Förminskade blåsan. Den kusligt härliga känslan av att kanske bli upptäckt. Hatälsket. Räddmodet. Skräckglädjen.
Det är ungefär samma känslor jag upplever med att driva företag. Fast i lite mer sofistikerad tappning. Just så här års pulserar det extra i ådrorna. Hur ska det gå, det här? Kampanjer planeras och budgetar spikas. Idéer pitchas och många slåss om uppdragen. Mängder av solmogna äpplen hänger i luften och man vill förstås roffa åt sej tillräckligt mycket frukt i ett svep för att fylla korgen. Skörda för resten av året.
Förutom att jag såg snäll ut och kunde le stort - vilket var bra när man åkte dit - så var jag lång. 178, på platt fot. Minus uppsträckt arm och spänst i vaderna. Äppelknyckartakterna sitter i sedan dess. För dom faller inte i pajformen av sej själva inte, äpplena. Man måste vara där. I trädgården. Med hela sin ståtlighet.
